Sanna: Han har tatueringar över hela kroppen och får småpisk med en lövruska

Vinterns hårda grepp har slagit till med kraft i Ukraina, särskilt i Kiev där temperaturer långt under nollstrecket har förvandlat floden Dnepr till ett fruset landskap. De extrema väderförhållandena har inte bara påverkat vardagslivet för invånarna utan även skapat nya utmaningar i krigets dynamik, då de ryska styrkorna utnyttjar vinterförhållandena i sina militära operationer.

Januari, som för många känns som årets längsta månad, har i år präglats av en bitande kyla som påminner om historiska köldknäppar. För dem som upplevde den stränga vintern 1986, då termometern visade minus trettio i Uppsala, väcker denna vinter starka minnen. I Kiev har befolkningen anpassat sig med traditionella metoder: ullstrumpor, långkalsonger i merino och värmande te. Det lokala teutbudet, med specialiteter som bovete-te och blandningar på havtorn och timjan, erbjuder viss tröst i kylan.

Medan livet fortsätter trots krigets närvaro, försöker många invånare upprätthålla någon form av normalitet och rutiner. För en grupp kollegor har ett månatligt utomhusbad blivit en tradition och ett sätt att skapa balans i en vardag annars fylld av rapporter om förhandlingar och frontlinjer. Men när Dnepr fryser till is skapas nya utmaningar för denna ritual.

”Trots att månaden känns oändlig, tickar dagarna ändå obevekligt fram. Jag börjar bli stressad över vårt planerade januaridopp. Med temperaturer stabilt kring minus femton grader är floden helt genomfrusen,” berättar en av deltagarna.

Den ryska vintertaktiken är inte något nytt fenomen i regionens historia. Kalla temperaturer har historiskt spelat en avgörande roll i krigsföring i detta område, något som nu upprepas när ryska styrkor anpassar sin strategi efter väderförhållandena. För civilbefolkningen innebär detta ytterligare en dimension av osäkerhet och svårigheter utöver krigets direkta konsekvenser.

På månadens sista dag lyckas gruppen ändå genomföra sitt dopp. I en lokal bastu möts de av en varm gemenskap, där traditionella ryska och ukrainska basturitualer fortfarande lever vidare trots omständigheterna. Bastun är fylld med människor, inklusive en man täckt av tatueringar som får traditionell lövruskbehandling – en form av massage med björk- och eklöv.

”En vänlig kvinna märker att jag är ny och viskar att jag bara måste prova ångbehandlingen med ruskpisk – och att jag ska stanna till aromatimmen,” berättar besökaren.

Vägen ner till vaken i den frusna floden är hal, men det rituella doppet genomförs framgångsrikt, trots de extrema förhållandena. Detta enkla men symboliska ögonblick representerar något större i krigets Kiev – en fortsatt strävan efter normalitet och tradition mitt i extraordinära omständigheter.

Mellan bastun och entrén finns en bar där män i vita badrockar avnjuter nötter och kall öl – en påminnelse om att vardagslivets små njutningar fortsätter, även när vardagen i övrigt är allt annat än normal.

När februari nu inleds, med nya möjligheter och utmaningar, fortsätter Kievs invånare att anpassa sig till ett liv präglat av kriget och vinterns utmaningar. Bastutraditionerna, de månatliga doppritualerna och de vardagliga sammankomsterna blir viktiga ankarpunkter i en tid av osäkerhet.

För många blir dessa enkla rutiner ett sätt att behålla sin identitet och kultur, trots att krigets verklighet ständigt gör sig påmind. I ett samhälle under press blir sådana traditioner inte bara rekreation utan också en form av tyst motstånd och ett bevis på människans förmåga att finna ljusglimtar även i de mörkaste tider.