Sara Parkman triumferar med storslagen spelning i Förbindelsehallen

Det folkliga möter det experimentella när Sara Parkman fyller Förbindelsehallen

I en imponerande manifestation för svensk folkmusik fylldes Förbindelsehallen i Slakthusområdet till bristningsgränsen när Sara Parkman klev upp på scen lördagskväll. Konserten, som ursprungligen var planerad för den mindre lokalen Fållan, flyttades till följd av det överraskande höga biljettrycket. Att omkring 3000 personer samlats för att bevittna Parkmans hittills största spelning är en anmärkningsvärd framgång, inte bara för 37-åringen själv utan för hela den samtida folkmusikscenen i Sverige.

Spelningen ägde rum dagen efter släppet av Parkmans fjärde soloalbum ”Aster, atlas”, vilket gjorde kvällen till något av en albumreleasefest. Den jugendpräglade konsertlokalen, som ursprungligen tjänade som transportpassage för slaktade djur mellan slakthallarna och kylhuset, erbjöd en kontrastrik inramning till Parkmans musikaliska universum.

Parkman har under de senaste åren etablerat sig som en av Sveriges mest spännande artister inom genreöverskridande musik. Hon har metodiskt byggt upp en allt större publik med sin unika blandning av traditionell folkmusik, sakrala hymner och elektroniska inslag. I likhet med Merit Hemmingson, som förnyade svensk folkmusik på 1970-talet, har Parkman lyckats skapa ett uttryck som både är tillgängligt och konstnärligt utmanande – på samma gång brett och smalt.

Konserten inleddes kraftfullt med en så kallad folktriptyk där publiken snabbt fick höra den populära låten ”Vreden”, innan Parkman och hennes ensemble styrde in mot det nyare materialet. Med sig på scen hade hon ett imponerande band bestående av bland andra Konrad Agnas på trummor, Anna Möller på fiol och medkompositören Hampus Norén på diverse instrument, inklusive tramporgel.

Det nya albumet ”Aster, atlas” kännetecknas av sin komplexitet, där existentiella teman som liv, död och förruttnelse vävs samman i ett musikaliskt landskap präglat av mystik och kristen symbolik. Denna tematiska djärvhet speglades tydligt i kvällens framförande, där nya låtar som ”Svarta tråden” och den känslosamma ”Tre hjärtan” fick betydande utrymme.

Ett särskilt minnesvärt moment uppstod när Parkman förvandlade sin tidigare låt ”Jag ropar (Kyrie eleison)” från 2019 till en storslagen mässa med hjälp av sin far Lars Parkman och kören Hägerstens a Cappella. Arrangemanget övergick elegant i den nya låten ”Bära mörker”, vilket illustrerade Parkmans förmåga att skapa sammanhängande musikaliska berättelser.

Konsertens höjdpunkt inträffade cirka en timme in i framträdandet när Parkman tillsammans med Hampus Norén lämnade huvudscenen för att framföra låten ”In manus tuas pater” från en balkong mitt i lokalen. Detta intima och avskalade framträdande skapade en speciell närhet till publiken, trots lokalens storlek och långsmala utformning.

Det nya albumet ”Aster, atlas” representerar ett betydande steg i Parkmans konstnärskap. Till skillnad från många andra artister väjer hon inte för det komplexa eller utmanande. Hennes texter och kompositioner är genomtänkta, fyllda med både intellektuell skärpa och känslomässigt djup. Genom att kombinera folkmusikens traditionella uttryck med modernare inslag har hon skapat ett unikt ljudlandskap som attraherar lyssnare från vitt skilda musikaliska läger.

Att Parkman nu fyller en lokal som Förbindelsehallen visar att det finns en betydande publik för musik som inte kompromissar med sitt konstnärliga uttryck. I en tid där musikbranschen ofta prioriterar det lättillgängliga framför det djupa, representerar Parkman en motrörelse som bevisar att även det komplexa och tankeväckande kan nå ut till en större publik.

Med denna konsert befäste Sara Parkman sin position som en av Sveriges mest intressanta röster inom alternativ musik. Framgången med ”Aster, atlas” och den slutsålda konserten i Förbindelsehallen tyder på att hennes kreativa resa bara har börjat, och att hon har potential att fortsätta växa som artist utan att förlora sin konstnärliga integritet.