Sergej Lebedev: Att göra upp listor över Rysslands offer skipar ingen rättvisa

Den ryske författaren Sergej Lebedev menar att Rysslands förmåga att begå nya övergrepp hänger direkt samman med att sovjetstatens brott aldrig ställdes inför rätta. I ett tal vid Deutsche Gesellschaft für Osteuropakundes årskonferens i Dresden den 26 mars använde han en personlig familjehistoria för att beskriva hur straffriheten gått i arv.

Lebedev, född 1981 i Moskva, är utbildad geolog och har arbetat som journalist. Han debuterade som författare 2010 med ”Vid glömskans rand” och har sedan dess blivit en av de mest översatta ryska författarna. Hans romaner kretsar kring det sovjetiska förflutna och dess inverkan på dagens Ryssland. Sedan 2018 bor han i Potsdam i Tyskland.

Utgångspunkten för talet var ett barndomsminne. I augusti 1991 fällde Lebedevs far en gammal björk vid familjens dacha. Under arbetet kom ett rep fram som länge fascinerat honom. Det var grönt, med invävd koppartråd, och verkade omöjligt att slita av. Repet lånades ständigt ut till grannar i dachaområdet. Fadern konstaterade att sådana saker inte tillverkades längre.

Länge förblev repets ursprung okänt. I familjen gällde en oskriven regel: det som inte berättades skulle förbli dolt. Lebedev beskriver hur han växte upp med intrycket att familjen saknade historia före revolutionen. I mormoderns lägenhet i Moskva fanns dock en chokladask med texten ”Finest Selection”. Inuti låg inget godis, utan Sovjetunionens högsta ordnar: Leninorden, två Röda stjärnans orden och två Röda fanans orden, tillsammans med ett stort antal medaljer.

Som barn utgick Lebedev från att de tillhört morfadern Grigorij, en kapten i Röda armén som stred vid Stalingrad och var bland de första att korsa Dnepr 1943. Morfadern dog på 1960-talet av sina krigsskador. Den andre morfadern, Aleksandr, uppfattades däremot som en ointressant civilist, en man vars kvarlämnade tillhörigheter mest bestod av fiskespön och en stråhatt.

Sanningen var en annan. När Lebedev senare gick igenom mormoderns gömmor fann han två officerslegitimationer. I Grigorijs var utmärkelsesidan tom. Alla ordnar hade tillhört Aleksandr. Han var inte civilist, utan överste i den sovjetiska politiska polisen och hade tjänstgjort i Tjekan, OGPU, NKVD och MGB. Dekorationerna hade han fått 1937, mitt under den stora terrorn.

Aleksandr hade också en koppling till det gröna repet. Enligt en historia som Lebedevs far berättade först långt senare hade Aleksandr under inbördeskriget tagits ut till specialstyrkor som rekvirerade spannmål från bönder. Upproriska bönder förlitade sig på en gammal ikon av Guds moder. Aleksandr och två kamrater sköt sönder ikonen inför bönderna och sänkte resterna i en brunn. Repet som ikonen hängt i tog han med sig.

Fadern hade känt till sanningen, men valt att tiga. Han sade att han inte ville belasta sonen med en onödig börda. För Lebedev blev repet en symbol för bandet mellan generationer och för arvet från en stat som aldrig gjorde upp med sina förövare.

I talet drog han paralleller till dagens Ryssland. Sovjetunionens brott förblev i praktiken ostraffade, menade han. Samhället har ägnat sig åt att minnas offren, men inte åt att kräva rättvisa. ”Minne skapar ingen rättvisa”, sade han. ”Listor över offer är inget straff för mördarna.”

Han anser att den vanliga invändningen ”vilka ska döma?” i själva verket är en moralisk förlamning. Straffrihet, menade han, leder till ny straffrihet och blir till slut normalitet. Under de trettio år som gått sedan Sovjetunionens upplösning har Ryssland begått nya statsbrott och fört nya krig. Oppositionen har dock varit mer upptagen av korruption, valfusk och medborgerliga friheter än av blod, tortyr och etnisk rensning.

Lebedev riktade skarp kritik även mot den ryska oppositionen i exil. Inte ens under det femte året av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, som han kallade ”förintelsekrig”, upplever han att det finns en verklig medvetenhet om hur centralt kravet på rättvisa är. Utan ett sådant krav riskerar framtida överenskommelser med Kreml att förberedas redan nu, varnade han.

Talet hölls vid öppnandet av konferensen ”Auktoritarism och våld i Östeuropa” och har översatts till svenska av Ola Wallin. För Lebedev handlar det inte bara om historien. Det handlar om hur Ryssland även i framtiden ska kunna ställas inför rätta för de brott som begås i Ukraina i dag.