Simone Westblom: Därför åtrås monstren av ett digitalt hov av beundrare

På sociala medieplattformen Tiktok har en märklig trend vuxit fram under de senaste åren. Användare skapar och delar så kallade ”thirst edits” av Art, den leende seriemördaren från Damien Leones ”Terrifier”-filmserie. I dessa klipp omvandlas den vita ansiktsmålningen och den blodtörstiga clowngestalten till något helt annat än vad filmskaparen avsåg. Ackompanjerade av dramatiska poplåtar med sexuella undertoner framträder samma figur som i filmerna styckar sina offer i stället som underligt förförisk.

Under hashtaggen #arttheclownedit samlas fanmaterial av olika slag, men en påfallande stor andel består av just erotiskt laddade videoklipp. Detta är inte ett isolerat fenomen. Den stumma demonen från ”Terrifier” är, precis som rockbandet Ghosts liksminkade frontman och Stephen Kings barnamördande clown Pennywise, en gestalt ursprungligen skapad för att verka hotfull och grotesk. Trots detta omges de alla av ett digitalt hov av beundrare som inte bara fascineras av dem, utan som uttrycker ett uppenbart begär.

Det är förvisso lätt att avfärda detta som ännu ett symptom på internets urspårade smak. Fascinationen tycks dock peka mot att det monstruösa och det erotiska i vår kultur allt oftare glider in i varandra på sätt som tidigare varit mindre synliga i mainstream-kulturen.

På plattformarna Tumblr och Tiktok utgör begäret efter monstret en etablerad subkultur med en egen vokabulär och visuellt språk. Dessa digitala rum har sedan länge erbjudit begär som inte ryms inom konventionella kategorier en relativt insynsskyddad plats att ohämmat uttryckas. Möjligheten till anonymitet har bidragit till en ärlighet och öppenhet som det sociala livet i verkligheten sällan tillåter.

Gränsdragningen mellan skräck och begär, det frånstötande och det begärliga, har förstås alltid varit bräcklig. Från antikens blodiga spektakel till vampyrmytens förförelse och den samtida exploitation-filmens blandformer återkommer samma mönster genom historien. Kroppen dras till det som hotar den, och hotet antar ofta en erotisk form. När sex och skräck sammanförs avfärdas kombinationen gärna som överdrivet sensationell, men denna sammanblandning säger ofta något väsentligt om begär och våld.

Inom den psykoanalytiska traditionen betecknar Julia Kristevas begrepp abjektion det som underminerar själva gränsen mellan jaget och omvärlden, det som stör vår ordning genom att vägra hålla sig på sin plats. Det abjekta utövar en dragningskraft just för att det påminner oss om hur skör gränsen är mellan det vi är och det vi riskerar att bli.

Ett klassiskt exempel på detta fenomen finns i Charles Baudelaires makabra dikt i ”Ondskans blommor”, där poetens älskade betraktas jämsides med en hunds förruttnade kropp. Dikten väcker avsky, men också en egendomlig ömhet. Det ruttna och det åtrådda ryms i samma blick. Utgivningen orsakade skandal 1857, och Baudelaire åtalades för ”brott mot den allmänna moralen och goda seder”.

Även sedan dess har konstnärliga uttryck som frammanar en kroppslig reaktion, snarare än inbjuder till distanserad begrundan, betraktats med misstänksamhet. Enligt filmvetaren Linda Williams blottlägger den nedlåtande synen på filmens ”kroppsgenrer” – skräck, pornografi och melodram – ett slags kulturell värdehierarki. Ju mer ett verk tycks få kroppen att reagera, desto lägre dess anseende i det kulturella etablissemanget.

Att dessa genrer så ofta väcker motstånd kan bero just på att de gör våra mest kontroversiella begär alltför synliga. De saknar helt enkelt den goda smakens skyddande distans, vilket gör dem obehagliga för det kulturella etablissemanget.

Men varför förvandlas monstret så lätt till ett föremål för åtrå? Kanske är det inte trots utan tack vare sin monstruositet. Monstret är en gestalt som inte håller sig inom gränserna, och som både lockar och förfasar samtidigt.

Carol Clover, en annan framstående filmvetare, menar att skräckfilmen synliggör hur nära sammanlänkade våld och kroppslig utsatthet är i den moderna fantasin. Hennes forskning visar att om pornografi handlar om sex, handlar skräck om genus. Den ena genren visar begäret i dess mest direkta, kroppsliga form. Den andra genren visar de symboliska ordningar som laddar kroppen med betydelse.

Skräckens skrik och pornografins extas framstår i det perspektivet som variationer av samma fascination inför kroppen när den inte längre förmår behärska sig själv. Skräcken blir begärets skuggsida, och visar något som pornografin inte når fram till – att lust sällan är ett rent och upphöjt tillstånd, utan också inbegriper maktobalans, osäkerhet och utsatthet.

Tydligast framträder detta kulturella fenomen i dag kring Art från Terrifier-filmerna. Clownens inverkan på publiken bygger på utdragna, obarmhärtiga våldsscener. Hösten 2022 spreds rapporter om biobesökare som kräktes eller svimmade vid visningarna av ”Terrifier 2”. Inför uppföljaren valde distributören helt att avstå från att lämna in filmen för amerikansk åldersklassificering för att slippa det betyg som i praktiken hade tvingat de stora biokedjorna att vägra visa den.

Trots eller kanske tack vare kontroversiella innehåll drog ”Terrifier 3” vid premiären i oktober 2024 in närmare 90 miljoner dollar mot en budget på endast två miljoner. Detta är en anmärkningsvärd kommersiell framgång för en independent-skräckfilm. Den fjärde delen är redan på gång, vilket visar att det finns en betydande marknad för denna typ av extremt innehåll.

Parallellt med filmernas kommersiella framgång pågår något på sociala medier som sällan lyfts fram i samhällsdebatten. Lättillgängliga redigeringsverktyg gör det möjligt att lägga stämningssättande låtar till vilken bildsekvens som helst, och algoritmerna hittar sedan fram till alla de användare som visat sig mottagliga för just det innehållet.

Den estetik som en gång krävde en hel litterär genre eller subkultur för att slå rot kan i dag etableras med hjälp av fankompilationer på 20 sekunder. Det användarna möter är ett tilltal som tidigare endast nåddes genom betydande kulturellt arbete, genom att läsa sig in i en tradition och aktivt söka upp likasinnade. Nu sker denna process nästan automatiskt genom algoritmisk matchning.

Möjligen är det därför kreatörerna bakom dessa ”thirst edits” framstår som helt ogenerade i sina uttryck. Eftersom våra nutida plattformar inte längre skiljer de konventionella och kontroversiella smakerna åt på samma sätt som tidigare har det också blivit enklare att nå fram till och bli bekräftade av de som delar våra böjelser.

I grunden fyller allt detta en urgammal mänsklig funktion. Människan har alltid behövt platser där det farliga görs hanterligt, inte sällan genom ritualer, myter och berättelser. Skräckkulturen förstår att människan inte enbart vill skydda sig från det som hotar henne. Ibland vill hon stå kvar inför det, betrakta det noggrant, och kanske till och med vidröra det på ett symboliskt plan.

Det som sker på Tiktok och andra sociala plattformar är således inte helt nytt, men har fått nya uttrycksformer och en större synlighet genom digitaliseringen. Frågan är om detta representerar en fundamental förändring i hur vi förhåller oss till våld, skräck och begär, eller om det helt enkelt är samma mänskliga drifter som nu har fått nya kanaler att flöda genom.