Förläggaren Norstedts ger i år ut en omfattande samling av Sonja Åkessons dikter i en volym som spänner över 561 sidor. Utgivningen sker hundra år efter att den inflytelserika svenska poeten föddes, och samlingen innehåller gott och väl elva diktsamlingar samt ett personligt förord av artisten Frida Hyvönen.

Boken representerar visserligen inte Åkessons samlade verk i sin helhet – hennes produktion var för omfattande för det – men den erbjuder ändå en gedigen genomgång av hennes poetiska röst. Den stora, röda volymen symboliserar på ett träffande sätt den emotionella intensitet som präglar hennes författarskap.

Sonja Åkessons mest kända dikter finns naturligtvis med i samlingen, däribland den magnifika, beat-inspirerade ”Självbiografi” och de nyligen kanoniserade raderna om att ”Vara Vit Mans slav”. Men utgivningen visar också på den mångfacetterade poeten bakom de berömda slagdängorna. Hennes produktion innehåller lika många ansikten av Sonja Åkesson som dikter.

Bland de olika rollerna återfinns den makabra vissångaren som sjunger om mammas bakfylla och mormors cancer. Där finns språkmaterialisten som undrar ”dålig på semantik/ är det därför jag är dum på ’kärlek’?”. Cut-up-poeten Åkesson gestaltar i dikten ”Pris” det framväxande konsumtionssamhället genom tidningsannonser. Humoristen Åkesson är alltid närvarande med spefullt glitter i ögat, och till och med som landskapsmålare visar hon sin mångsidighet i sin första diktsamling med Gotlandsbilder.

Trots den stilistiska variationen förblir Åkesson sig själv genom hela sitt författarskap. Hon är ångestdriven och plågad av livet i allmänhet och sitt eget dramatiska öde i synnerhet. Men hennes språk genomsyras av en konstant klarvakenhet som låter sprött ljus sila in i dikterna.

Frida Hyvönen konstaterar i sitt förord att Åkesson har ”röntgenblick”, men det är aldrig en kall blick. Hennes ögon är både skoningslösa och varma – något som är häpnadsväckande när man betänker hur svårt det är att förena dessa kvaliteter. Blicken riktas både utåt och inåt och genomborrar alla gråtmilt sentimentala dimmor utan att förnedra eller hånleende avslöja.

En av Åkessons största styrkor är att hon inte behöver ta sats när hon skriver dikter. Hon anstränger sig aldrig för att vara ”poetisk” i konventionell mening. Begåvningen är för självklar för det. Samtalen hon för med sig själv blir i all stillhet vackrare sång än någon ansträngd virtuositet.

För Åkesson räcker det med att likna sig själv vid en potatis för att få dikten så vacker att läsaren berör av känslor. I en av dikterna beskriver hon hur hon sprang ut i den tidiga skymningen och ville sträcka handen genom himlen, men skyndade tillbaka hem för att inte bränna vid potatisen. Hon ser en likhet mellan sig och potatisen – vid minsta källarljus dessa famlande stänglar, men aktas för stötar, aktas för kyla.

Samlingen demonstrerar också Åkessons förmåga att skriva om stora, svåra ämnen med en ärlighet som är både smärtsam och befriande. Hon skriver om att ha sett tigande barn i utsvultna hopar från djupet av en biograffåtölj, om att vara mor men inte lida tillräckligt. Det är klarsynthetens poesi i sin mest nakna form.

Åkessons diktning hör till den sällsynta sortens litteratur som går att ”trä på det isande livet” utan att författaren behöver göra sig till. Det är poesi som tål att läsas högt, att bläddras i upprepade gånger, att vikas hundöron i. Det är en bok att stuva ned i väskan och bära med sig.

Hundra år efter hennes födelse visar denna utgivning att Sonja Åkessons röst fortfarande är högaktuell och nödvändig. Hennes förmåga att kombinera skarpsynthet med värme, humor med allvar, och vardaglighet med poesi gör henne till en av de mest betydelsefulla poeterna i svensk litteraturhistoria. Det är alltid hög tid att lära känna Sonja Åkesson, men kanske särskilt just nu.