Sopranen Christina Nilsson: ”Jag har inte levt en minut utan sorgen”

Christina Nilsson står vid fönstret i sin lägenhet i Zürich och försöker få in lite frisk luft. Det hjälper föga – termometern visar närmare 40 grader ute. Lägenheten saknar luftkonditionering, och den svenska operasångerskan tvingas tillbringa större delen av dagarna inomhus för att spara på krafterna under den intensiva värmeböljan som drabbar Centraleuropa i slutet av juni.

”När man blir så här varm och tung så känner man det också i rösten. Som tur är har de AC på operan, men man får dricka mycket vatten och undvika solen helt och hållet,” berättar hon över telefon med sin klara sydskånska dialekt.

Värmen står i stark kontrast till den roll hon gestaltar på Zürichs operahus. I Richard Wagners ”Tannhäuser” spelar hon Elisabeth, en karaktär som för det mesta framstår som en staty – fastfrusen och stelnad under männens iskalla blickar.

”När operan börjar ser jag ut som en staty på scenen. Sedan, i halva körspelet i min aria, bryter hon sig loss. Därefter kommer Tannhäuser tillbaka och hon får mer kärlek, men sedan så… ja, he fucks up, och hon återgår till en staty igen för hon kan inte ta smärtan,” sammanfattar hon den över fyra timmar långa operan.

Christina Nilsson, född 1990 i Ystad, har på bara några år gått från svensk operadebutant till internationell operastjärna. 2025 utnämndes hon till hovsångerska av kung Carl XVI Gustaf och fick samma år regeringens musikexportpris. Hennes framgångsaga har förts från småstadslivet i Skåne till världens mest prestigefyllda operascener.

Från Törnrosa till världsscenerna

Det var en förstenad prinsessa som väckte den unge Christina Nilssons intresse för sång för ungefär tjugo år sedan. I hemmet i Ystad fanns Disneys filmatisering av Törnrosa på VHS-band, och sagoprinsessans sång tände den musikdröm som skulle ta henne runt hela världen.

Hemma lyssnade familjen ofta på musik, särskilt dansband – hennes farbror spelade i ett. Systrarna Nilsson gick på den kommunala musikskolan för att lära sig gitarr och piano. Men det var Christina som introducerade familjen till operan, trots att hon inte växte upp i vad hon kallar en kulturfamilj.

”Jag är inte uppvuxen i en kulturfamilj riktigt. När jag började sjunga opera började de gå på kvällskurser på Medborgarskolan, läsa libretto och sådana saker,” förklarar hon.

Gymnasietiden i Ystad var helt okej, inte mer än så. Men en kväll när hon chattade på MSN med en vän som nämnde att det fanns ett gymnasium med operainriktning i Stockholm, väcktes något inom henne. Det chattmeddelandet skulle få oöverskådliga konsekvenser.

”Då kände jag att jag bara måste, måste, måste gå där,” berättar hon.

Det som följde var vad hon beskriver som ett minst två månader långt krig hemma. Varje middag tonsattes av Christinas konstanta tjatande på föräldrarna om att få flytta till Stockholm och börja på Lilla Akademien. Föräldrarna stod emot. Till slut var det hennes storasyster Simone som inte orkade mer och bröt in: ”Men låt henne söka bara!”

Christina sökte, blev antagen, och resten är historia.

Sorgen som format livet

Christina Nilsson brukar säga att hon ”föddes in i sorg”. Hon kom till familjen 1990, två år efter att fjortonåriga Christian, föräldrarnas äldsta barn och systern Simones storebror, omkommit i en trafikolycka.

”Jag har aldrig levt en minut utan att den sorgen har funnits. Det är väldigt svårt att sätta ord på, för det är inte min sorg, men den har alltid funnits i familjen,” säger hon.

Vid sidan av sorgen har det funnits utrymme för systrarna att testa sig fram i livet. Föräldrarna ville att både Christina och Simone skulle vara lyckliga och glada. När Christina väl började på Lilla Akademien insåg de hur viktigt det var för henne att få satsa på operan.

Efter Lilla Akademien kom hon in på Operahögskolan, varifrån hon tog examen 2017. Året därpå debuterade hon på den nationella operascenen med titelrollen i Giuseppe Verdis ”Aida” på Kungliga Operan, till kritikernas förtjusning.

Bland hennes många utmärkelser märks Birgit Nilsson-stipendiet 2015, första pris och publikens pris i Wilhelm Stenhammar International Music Competition 2016, och seger i Renata Tebaldi International Voice Competition 2017.

Metropolitan – en dröm som blev sann

Vid det här laget uppskattar Christina att hon sjungit Aidas ökänt svåra arior minst femtio gånger. Det var också med den rollen hon 2024 gjorde sin debut på Metropolitan Opera i New York – då en svensk sopran för första gången på över sextio år sjöng huvudrollen i Verdis opera på denna anrika scen.

Nu, två år senare, beskriver hon premiären som overklig. ”Så länge jag vetat vad Metropolitan är så har det varit en dröm att stå där. Det var väldigt nervöst,” berättar hon.

De värsta nerverna dämpades av det enorma och strukturerade maskineri som pågår bakom draperierna. ”Allt runt omkring är så otroligt vänligt, han som sminkade mig och hon som klädde mig. Det var som att de förmedlade att: ’Vi vet hur tufft det är att gå ut där, så vi ska göra allt i vår makt för att du ska vara trygg här bakom,'” säger hon.

Särskilt minns hon de labyrintiska gångarna runt scenen. ”Jag fick alltid ha någon som gick med mig, för att inte gå vilse. De har nummer på alla hissar så om man är vilse kan man säga ’jag är vid hiss 11’, eller ’hiss 2’. Så är det på alla operahus, fast Metropolitan är så mycket större.”

Hon sammanfattar upplevelsen som ”ett kärnminne”, som förstärktes av att både mamma och storasyster satt i publiken.

Mellan Taylor Swift och Strauss

Sommarveckorna i Zürich förlöper med textstudier på dagarna och föreställning vissa eftermiddagar. En gång i veckan tränar hon rösten med sin sånglärare, oftast online. Vissa kvällar har hon tid för ett dopp i Zürichsjöns klarblå vatten, eller en promenad lyssnandes till Taylor Swift eller Robyn.

Christina Nilsson identifierar sig som en ”swiftie”. Just nu är ”The Tortured Poets Department” från 2024 favoritskivan. ”Men jag brukar också sätta på ’This is Taylor Swift’-listan på Spotify. Ibland när jag är ute och går och lyssnar på musik så kan jag tycka att det är ett ganska skönt sätt att koppla bort jobbet,” säger hon.

Men framför allt har hon soundtracket till Richard Strauss kompositioner i lurarna just nu. Samtidigt med rollen som Elisabeth i ”Tannhäuser” försöker hon memorera texter till ”Ariadne på Naxos”, som hon debuterar med i Salzburg i sommar. Hon pendlar mellan städerna och repar parallellt för båda operahusen.

Det låter hektiskt, men Christina Nilsson håller sig lugn. ”Ibland blir jag såklart stressad, när jag känner att jag inte hinner med. Men jag har inte så starkt kontrollbehov så jag är ganska bra på att lägga över kontrollen på andra, och så valsar jag med.”

När det ändå blir överväldigande kommer återigen storasystern till undsättning. De har kontakt flera gånger om dagen, och ibland kommer Simones yrke som psykolog väl till pass.

”Det här är en värld med mycket konkurrens, där du ständigt blir bedömd, kritiserad, recenserad. Från alla håll: regissörer, dirigenter, recensenter. Man reser mycket och är mycket själv. Då är det väldigt bra att ha en klok syster som ankare,” säger Christina och tystnar ett litet tag. ”Det är nog min största lycka i livet.”

Mitt i resandet mellan centraleuropeiska operahus ska hon till Stockholm för konserten Filharmonikerna i det gröna den 9 augusti – en årlig konsert som Dagens Nyheter är medarrangör till.

”Publiken kan förvänta sig sommarglädje. Det kommer inte att bli något tungt, utan det blir vackert. Det blir det alltid när Kungliga filharmonikerna spelar – och jag ska göra mitt bästa,” lovar hon.