Ståhlis: Konsten att sova två i en soffa

Att sova i en soffa kräver eftertanke. Kuddar ska flyttas, sängkläder ska bäddas och en nattsärk ska tas på. Men även med allt förberett kan natten bli oväntat trång. I ett kåseri av Ståhlis, publicerat av Bonnier News, skildras hur en natt i soffan med en strävhårig tax övergår i en djupare fundering kring svenska sovvanor och sängens historia.

Kåsören delar soffan med hunden Douglas, en strävhårig tax. Hunden är van att sova vid sängens fotända och gör inga undantag för en smal soffa. Första natten är lugn, men den andra vaknar skribenten klockan 02.47 av gläfsande nära örat. Douglas har tagit sig upp längs soffans ryggstöd och ligger nu och drömmer precis bredvid. Efter en tillsägelse och en försiktig knuff flyttar sig hunden – men bara en bit.

Det är en igenkännbar scen för alla som delat säng med ett husdjur. Men kåseriet stannar inte där. I stället väcks en fråga som leder historien vidare: när började svenskarna längta efter att bre ut sig?

Svaret finns delvis i den svenska bostadshistorien. Under medeltiden och ända in på 1800-talet var stora sängar vanliga. De var inte förbehållna ett par. Hela familjer kunde sova tillsammans, och sängen fungerade som en värmekälla och samlingspunkt i hemmet. Det handlade om både överlevnad och gemenskap.

På 1940-talet skedde en tydlig förändring. Bostadsstandarden höjdes, och 80–90 centimeter blev standardmått för en säng. Funktionalism och praktiska lösningar präglade bostäderna, och sovrummet blev allt vanligare. Under 1950- och 1960-talens rekordår växte bostäderna, privatekonomin stärktes och synen på komfort förändrades. Sovrummet blev en plats för avskildhet, och sängen blev en möbel som skulle erbjuda mer än en plats att ligga på.

Det var först på 1970-talet som den breda dubbelsängen slog igenom på allvar. En bredare säng blev en symbol för välfärd, frihet och ett nytt sätt att se på familjeliv och privatliv. De tidigare standardmåtten upplevdes som alltför trånga, och sängtillverkarna svarade med bredare modeller. I dag är sängar i 120, 140, 160 och 180 centimeter vanliga i svenska hem.

Sängens utveckling har också format möbelmarknaden. Företag som Hästens, grundat 1852, har länge förknippats med kvalitetssängar i den övre prisklassen. Samtidigt bidrog Ikea, med sin expansion under 1970-talet, till att göra breda sängar tillgängliga för en bred allmänhet. Bäddmadrasser, sänggavlar och resårbottnar blev en allt viktigare del av hemmets inredning. Sängbranschen gick från att sälja enkla möbler till att fokusera på ergonomi, material och sömnkvalitet.

Frågan om vi verkligen breder ut oss i de stora sängarna är dock inte självklar. Många som sover i en bred säng ligger på ungefär samma plats hela natten. Den fysiska rörelsen är ofta begränsad, även om upplevelsen av utrymme kan kännas behaglig. Kanske handlar den breda sängen mindre om faktisk rörelsefrihet och mer om en känsla av lugn och valfrihet.

Taxen Douglas visar inget större intresse för dessa tankegångar. När morgonen kommer ligger han utsträckt längs soffans långsida, nittio centimeter tax, och sover vidare. Den historiska tillbakablicken har inte ändrat hans nattliga beteende.

Kåseriet visar att sovvanor inte är statiska. De har formats av allt från medeltida värmebehov och 1940-talets standardmått till 1970-talets friare ideal och dagens sängindustri. I en smal soffa blir det tydligt: det är inte alltid den med störst behov av plats som tar mest plats.