Sebastian Lindvall: Hundar är alfahannarnas bästa vän i Hollywood

Ett av Hollywoods äldsta råd lyder: arbeta aldrig med barn eller djur. Ändå fortsätter filmskapare att göra tvärtom – ofta med resultat som få andra skådespelare kan åstadkomma. Just nu finns två tydliga exempel på bio. I Ridley Scotts postapokalyptiska drama ”The Dog Stars” får Jacob Elordi sällskap av hunden Jasper i ett Amerika som härjats av ett virus. I David Ayers ”Heart of the Beast” utkämpas en överlevnadskamp i Alaskas vildmark, där Brad Pitts hårt prövade soldat vägrar ge upp så länge schäfern Odin finns vid hans sida.

Båda filmerna bygger på ett klassiskt mönster. Hunden fungerar som det känslomässiga hjärtat i berättelser om män som annars har svårt att visa sårbarhet. ”The Dog Stars” bygger på Peter Hellers roman med samma namn och kretsar kring en man som förlorat nästan allt. Jaspers närvaro är en påminnelse om den fru som dödades av det virus som ödelade världen 2035. Hunden blir därmed en länk till det liv som fanns före katastrofen.

Samma grepp användes i första ”John Wick”-filmen. Keanu Reeves sorgsna änkling inleder inte sin blodiga hämndodyssé förrän ryska gangstrar dödar hunden som hustrun lämnat efter sig. Den franchisen, producerad av Lionsgate, växte till en av 2010-talets mest framgångsrika actionserier och visade hur starkt en hund kan driva en berättelse framåt.

I ”Heart of the Beast” har David Ayer förlagt handlingen till Alaskas ödemarker. Brad Pitt spelar en före detta patrullhundsförare som tillsammans med andra veteraner försöker leva ett enklare liv för att hålla posttraumatisk stress i schack. En hjärtinfarkt under en flygtur tvingar honom att nödlanda i havet. Därefter handlar filmen om kampen för att överleva både naturen och rovdjur i form av en grizzlybjörn och en flock vargar. Odin, en ärrad schäfer med silvertänder och benprotes, spelas av en riktig räddningshund. Björnen och vargarna är däremot tydligt datoranimerade.

Ayer har i en intervju med The Sydney Morning Herald beskrivit hur han ser på djur i film. En hund kan behandlas som rekvisita, men den kan också få ett inre liv. Hans val att arbeta med en riktig hund mitt i ett modernt actionäventyr visar att även filmskapare med tillgång till avancerad CGI ser ett mervärde i äkta djurkontakt. Det är ett mönster som märks i flera nya filmer. Channing Tatums ”Dog” från 2022 blev en oväntad publiksuccé och handlade om en soldat som eskorterar en militärhund till en kamrats begravning.

Fenomenet är långt ifrån nytt. Redan i stumfilmstiden använde Charlie Chaplin en hund för att förstärka känslan av utanförskap i ”Ett hundliv” från 1918. Vittorio De Sicas ”Umberto D.” från 1952 räknas fortfarande som en av filmhistoriens mest gripande skildringar av bandet mellan en ensam människa och en hund. Jack London-berättelser som ”Varghunden” och ”Skriet från vildmarken” har också gett upphov till flera filmatiseringar, från Ethan Hawkes ”White Fang” 1991 till Harrison Fords ”The Call of the Wild” 2020.

Under de senaste decennierna har den postapokalyptiska genren blivit särskilt förtjust i hundar. Will Smiths ensamma överlevare i ”I Am Legend” har schäfern Samantha som enda sällskap i en öde stad. Tom Hanks lär en robot att ta hand om sin hund i ”Finch” innan han dör. Clint Eastwood lät dessutom sin egen hund Holly spela labradoren Daisy i ”Gran Torino”, där den enda mänskliga värmen hos en bitter änkling lyser igenom i samspelet med hunden.

Förklaringen till hundarnas uthålliga närvaro på filmduken är inte svår att förstå. I berättelser där samhället rasar samman, eller där manlig hårdhet annars dominerar, blir hunden en symbol för lojalitet och villkorslös kärlek. Den tinar upp känslomässigt avstängda män på ett sätt som få andra filmgrepp lyckas med. Det är sannolikt också skälet till att filmskapare som David Ayer fortfarande väljer att arbeta med riktiga hundar, trots alla praktiska svårigheter.

I ”Heart of the Beast” sägs det högt att hunden fick soldaten att förstå att han är mer än bara en soldat. Det är en övertydlig replik i en film som annars visar snarare än berättar. Men budskapet är svårt att argumentera emot. Odin är på samma gång mjuk och hård, precis som de manliga ideal som filmen kretsar kring. En förebild, en vän och en påminnelse om att människans bästa vän fortfarande har en självklar roll i berättandet.