När arbetslösheten var som högst i Västerbotten – en berättelse om klädfabriken Algots
Hösten 1974 klev Maria Viderlund och Margareta Rönnegard för första gången in på klädfabriken Algots i Skellefteå. Bakom varje symaskin satt hundratals kvinnor, dammet från textilierna låg som ett lager över alla ytor och musiken skvalde från högtalarna i bakgrunden.
”Jag minns hur alla glodde på oss och jag tänkte: ’Vars ska det här ta vägen?'” berättar Maria Viderlund.
Algots i Skellefteå var en av tre klädfabriker som etablerades i Västerbotten under mitten av 1970-talet. De andra två fanns i Norsjö och Lycksele. Bakom satsningen stod den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme som statsminister. Vid den tiden hade Västerbottens län en av landets högsta arbetslöshetsnivåer, och många äldre kvinnor med barn saknade heltidssysselsättning.
Staten investerade 70 miljoner kronor i projektet – motsvarande omkring 700 miljoner i dagens penningvärde. Som mest arbetade 700 personer vid de tre fabrikerna, vilket skapade en betydande förändring i regionen.
Nu, nästan ett halvt sekel senare, får historien nytt liv genom teaterföreställningen ”Stygn” på Västerbottensteatern i Skellefteå. Pjäsen bygger på berättelser från bland andra Maria Viderlund och Margareta Rönnegard.
”Vi vill förvalta deras minnen och upplevelser med respekt och lyfta den här historien som länge legat i dvala”, säger regissören Johanna Salander.
På Sara kulturhus i Skellefteå har en fabriksmiljö med symaskiner och spillkorgar byggts upp för föreställningen. Publiken kommer att möta fyra kvinnor och ta del av deras berättelser om vad arbetet på Algots betydde för dem. Föreställningen drar också paralleller till dagens samhälle.
”Skellefteå befinner sig i en industriell omställning. Northvolts etablering har öppnat mångas ögon för hur mycket en jobbsatsning kan betyda för en bygd, men också hur mycket den kan förändra en plats”, förklarar Johanna Salander.
För regissören har utmaningen varit att komprimera händelser som utspelade sig under flera år till ett begripligt format. Trots svårigheterna har hon uppskattat möjligheten att utforska hur samhället förändrades när kvinnorna började arbeta. För många av dem var Algots deras första riktiga anställning.
”Kvinnorna blev mer självständiga, de fick kunskap om fackliga frågor och blev en del av en större gemenskap”, säger Johanna Salander.
Vardagen på Algots var strukturerad. Kvinnorna stämplade in klockan sju på morgonen och ut klockan fyra på eftermiddagen, måndag till fredag. Arbetet utfördes på löpande band där varje person sydde en söm på plagget innan det skickades vidare till nästa station.
”Det var stressigt men det gjorde mig ingenting. Jag kände aldrig att det var tufft att gå till jobbet utan trivdes jättebra”, berättar Margareta Rönnegard.
De industriella symaskinerna var betydligt snabbare än de hemsymaskiner kvinnorna var vana vid. Nyanställda fick därför börja med att öva på att sy efter raka linjer på papper. Maria Viderlund minns en incident när en kollega bad om hjälp eftersom nålen hade fastnat. När hon visade kvinnan hur hon skulle lösa problemet förstod hon att kollegan faktiskt hade sytt sig rakt igenom tummen.
”På Algots var talesättet: Man var ingen riktig sömmerska förrän man hade sytt sig i fingret”, berättar Maria Viderlund.
Sömmerskornas arbete övervakades kontinuerligt av arbetsledare som mätte deras produktivitet. Maria Viderlund minns hur en arbetsledare en dag placerade en klocka bredvid henne och senare frågade varför hon var långsammare än en annan kvinna. ”Jag fick förklara att hon hade jobbat här i två år och jag i två veckor. Då blev han tyst. Han var lite militant på det viset.”
Efter fyra år på Algots varslades både Maria Viderlund och Margareta Rönnegard. Under 1970-talet kämpade den svenska klädindustrin i motvind på grund av ökad import samtidigt som personalkostnaderna i Sverige fördubblades. Det blev till slut för dyrt att producera kläder inom landet.
När textil- och konfektionsbranschen i Sverige var som störst sysselsatte den närmare 120 000 personer. Bara 25 år senare fanns endast 25 000 jobb kvar i branschen.
År 1977 gick Algots i konkurs. De politiker som några år tidigare hade tagit åt sig äran för satsningen i norra Sverige var då frånvarande. Ingen ville ta ansvar för misslyckandet.
Under de decennier som gått sedan arbetsplatsens nedläggning har de forna kollegorna haft sporadisk kontakt. Ibland har de setts på mataffären och hälsat på varandra. Tack vare teaterföreställningen har de nu återförenats.
”Efter första mötet med Camilla som skrivit manus till föreställningen kändes det som att vi hade varit på Algots hela dagen”, säger Maria Viderlund.
Någon karriär inom klädindustrin blev det dock inte för någon av dem efter Algots nedläggning.
”I dag lagar jag kanske några byxor eller syr upp gardiner, mer än så blir det inte”, konstaterar Margareta Rönnegard.
”Stygn” har urpremiär den 1 oktober i Skellefteå och kommer därefter att turnera till Umeå, Lycksele, Sundsvall och Norsjö.
18 kommentarer
Teaterföreställningen låter som ett bra sätt att hedra de kvinnor som jobbade här. Jag undrar om det finns några av dem som fortfarande bor i området?
Kanske, och det vore intressant att höra deras syn på föreställningen.
Det är intressant att höra om hur Algots bidrog till regionens ekonomi – men det verkar som att det slutade med att det inte riktigt blev ett hållbart alternativ.
Klädfabriker var ju något vanligare förr, men det låter som att Algots var en viktig verksamhet för området.
Ja, och det verkar som att det verkligen märktes när verksamheten lades ned.
Åtminstone blev det något positivt utav det hela, även om satsningen i sig inte blev en långsiktig framgång.
Det kan man väl hålla med om – åtminstone skapades arbetsmöjligheter på vitt och vitt.
Det är fascinerande att se hur en så långt tillbaka liggande historia får nytt liv genom teater. Vilken spännande idé att berätta en så viktig del av Västerbottens historia på den här sättet.
Absolut, teater är ett fantastiskt sätt att bevara och dela berättelser som annars hade glömts bort.
Hoppas verkligen att föreställningen blir en framgång – det verkar som ett viktigt bidrag till regionens kulturliv.
Nu när du pratar om det – vad händer egentligen med den här typen av arbetsplatser idag? All industri verkar flytta utomlands.
Det är ett stort problem för många regioner, men kanske kan kulturprojekt som dessa skapa nya möjligheter.
Västerbotten har ju alltid varit intressant för sina regionella projekt, men det här låter som en extra fascinerande berättelse.
Det är ett viktigt kulturellt arv som borde uppmärksammas mer.
Att staten investerade så stort i ett sådant projekt är intressant. Undrar om man idag skulle våga satsa på något liknande?
Kanske inte i samma utsträckning, men det är viktigt att jobba för regional utveckling trots allt.
Det låter som en viktig historia att berätta. Under den här tiden var det nog väldigt viktigt för många familjer med arbetslöshet runt hörnet.
Absolut, och det är bra att man nu visar det med hjälp av teatern.