En kort video föreställer en kvinna i glittrande cirkusklänning som balanserar på däcket av en båt mitt ute på Atlanten. Just när fartyget korsar ekvatorn utför Carla Zaccagnini sin koncentrerade balansakt – en lindans på en osynlig lina. Verket ”Lindansaren” är utgångspunkten för utställningen ”Mahi-mahi-effekten” på Lunds konsthall, som pågår till den 29 november. Balansakten blir en bild av att befinna sig mitt emellan – mellan världsdelar, mellan det fasta och det flytande, mellan det som syns och det som döljs.
Zaccagnini är argentinsk-brasiliansk konstnär och bosatt i Malmö. I sina installationer vänder hon upp och ner på invanda föreställningar om världen. Ekvatorn, den osynliga linjen som delar jorden i norr och söder, har getts stor symbolisk laddning. Här blir den både en lekfull fantasi och en rituell passage. Den koloniala geografins självklara ordning – där norr överordnas söder – sätts i gungning.
Utställningen rymmer flera storskaliga men fjäderlätta installationer. I entréhallen reser sig hopsydda frottage från skeppsdäcket som stormvågor. Frottagetekniken, som bland annat förknippas med surrealismen, fångar däckets struktur och gör avtrycken till något på en gång konkret och associativt. På golvet flyter flaskskepp med små pinnflottar, bräckliga farkoster som framstår som en sydlig motbild till de klassiska flaskskeppens ståtliga fullriggare.
Allvaret ligger under ytan. Zaccagnini arbetar med enkla medel: en kompass, ett av sjöfartens viktigaste navigationsinstrument, har manipulerats så att den pekar söderut. En uppochnervänd jordglob saknar den södra halvan; i stället lyser en skeppslampa med ett brinnande ljus. Tillsammans bildar föremålen en stillsam kritik av hur kartor och mätinstrument format vår syn på världen.
Ett annat verk, mobilen ”Kontanter och bly” från 2021–2022, svävar i konsthallens innersta sal. En tändsticksask, en handspegel och slitna föremål är hemligt fyllda med bly och dollarsedlar – ett slags klandestint, transatlantiskt smuggelgods. Blyet tynger, sedlarna bär på värde, och balansen mellan det dolda och det synliga blir skör. Verket knyter an till de informella ekonomier och osynliga sjöfartsvägar som länge förbisetts i den officiella historien.
Utställningen rymmer också verket ”Eldens andel”, gjort i samarbete med den svensk-argentinske konstnären Runo Lagomarsino. Samarbetet förstärker den dialog över geografiska och språkliga gränser som präglar hela utställningen.
Zaccagninis konstnärskap spänner över video, text, objekt och installation och rör sig ofta kring geografi, minne och berättelser som fallit utanför den västerländska kanon. Hennes verk har visats i flera länder och sammanhang. Formspråket har drag av arte povera och sydamerikansk konkretism – en kombination av vardagliga material och geometrisk stringens. I ”Mahi-mahi-effekten” blir det skenbart obetydliga, som en tändsticksask eller en kompass, bärare av större berättelser.
Atlanten är ingen neutral vattenmassa. Den har varit en huvudled för kolonialism, slavhandel och migration, och samtidigt en plats där alternativa berättelser ständigt skrivits. Zaccagnini låter den bli en scen för att undersöka hur makt materialiseras i rummet – från kompassens riktning till det som göms i en tändsticksask.
Lunds konsthall, som funnits sedan 1957, har en lång tradition av att visa internationell samtidskonst. Utställningen kan också ses i ljuset av ett bredare intresse inom konstvärlden för att ompröva koloniala perspektiv och lyfta fram röster från det globala syd. Biennaler och museer har under 2020-talet i ökad utsträckning ställt frågor om vem som skrivit historien och vilka verk som ges plats i samlingarna. Parallellt har den internationella konstmarknaden blivit allt mer uppmärksam på latinamerikansk konst, med fler gallerier från regionen på stora mässor och en växande närvaro på museer. För Zaccagnini handlar det dock inte om att vända på kartan för sakens skull, utan om att synliggöra de antaganden som ligger inbyggda i vår geografiska världsbild.
Med ”Mahi-mahi-effekten” bekräftar hon sin position som en av de konstnärer som arbetar med politiska frågor genom poetiska och lågmälda medel. Resultatet är en utställning som växer ju längre man stannar i den – där varje föremål tycks bära på en historia om världens skeva fördelning av makt, värde och synlighet.
