När den amerikanska talkshowvärden Conan O’Brien tar emot kända gäster i sin podd ”Conan O’Brien needs a friend” är det framför allt ett ämne som väcker deras nyfikenhet. Det handlar varken om vilken filmstjärna som är den största divan eller hur det är att leda Oscarsgalan. Istället vill de flesta höra om hans erfarenheter som manusförfattare.

O’Brien har arbetat med både ”The Simpsons” och ”Saturday Night Live” (SNL), två ikoniska amerikanska tv-program vars manusrum har uppnått närmast legendarisk status i populärkulturen. Dessa kreativa nav har format amerikansk humor i decennier och fungerat som språngbräda för otaliga karriärer.

## Ett legendariskt manusrum

Manusrummet till ”Saturday Night Live” räknas som ett av de mest mytomspunna i tv-historien. Här har karriärer startats för namn som Tina Fey, Larry David, Bob Odenkirk och Seth Meyers. Manusförfattarna arbetar under extrem tidspress – sketcher till lördagens humorshow måste levereras på mindre än en vecka. Samtidigt ska de samarbeta med gästande stjärnor och vara beredda att skriva om hela scener bara minuter före direktsändning.

Den unika kombinationen av press, prestige och humor har inspirerat ett flertal tv-serier, däribland Tina Feys ”30 Rock” och Aaron Sorkins ”Studio 60 on the Sunset Strip”. Sorkin, som också ligger bakom klassiker som ”Vita huset” och ”The newsroom”, har bidragit till att romantisera bilden av manusrummet som kreativ arbetsplats.

## Kreativt nav med hierarkier

På många sätt utgör manusrummet tv-seriens kreativa nav, där en grupp författare tillsammans utvecklar berättelsen, ofta under stark tidspress. Fördelarna med att vara flera är uppenbara: när fler delar med sig av sina erfarenheter tillförs också fler perspektiv, vilket kan stärka berättelsen avsevärt.

Men manusrummet är också en plats för kompromisser och tydliga hierarkier. Huvudförfattaren har vanligtvis sista ordet om manuset, vilket inte alltid gör processen konfliktfri. Lisa Kudrow, känd från tv-serien ”Vänner”, berättade i våras i The Times om hur manusförfattarna till serien brukade mobba ensemblen. En av de kvinnliga manusförfattarna stämde senare de manliga kollegorna, men förlorade i domstol.

## Från radio till tv

Det kollektiva skrivandet har sina rötter i 1940-talets amerikanska radioföljetonger, där behovet av snabb och omfattande produktion drev fram manusrum. I Sverige har liknande arbetsformer periodvis varit en viktig del av serieproduktionen, särskilt under 1980- och 90-talen.

Den amerikanska modellen med så kallade ”writers’ rooms” fick fäste i Sverige främst genom SVT-såpor som ”Varuhuset” och ”Rederiet”, och senare i nya kanaler efter tv-monopolets fall. Men när beställningarna av långa säsonger blir färre skrivs allt fler manus av en eller två personer.

## Från tio avsnitt per vecka

Inger Scharis är en av de svenska manusförfattare som varit med sedan den tiden. Med över 30 års erfarenhet har hon arbetat med serier som ”Maria Wern”, ”Gåsmamman” och julkalendern ”Snödrömmar”. Hennes första uppdrag som huvudförfattare var ”Vänner och fiender” från 1996 till 2000, en av de tidiga svenska såpoperorna.

”Vi skrev tio avsnitt i veckan. Vi var två huvudförfattare, fem eller sex avsnittsförfattare och en redaktör. Skådespelarna läste sina manus på väg ut till inspelningsplatsen i den gamla bultfabriken i Hallstahammar. Det var en bra skola för att komma in i branschen, men det finns tyvärr inget liknande i dag”, berättar hon.

I dag har Scharis inte längre lika många fysiska möten med andra manusförfattare. Manusrummen har krympt till datorskärmen och involverar färre personer. Pandemin förändrade dessutom arbetssättet när videosamtal blev norm.

”På väg hem från ett manusmöte för ’Fartblinda’ började mobilen pipa med notiser om ett virus i Kina, och pandemin kom att förändra hur writers’ rooms fungerar. Efter den tiden blev det vanligare att samarbeta med hjälp av videosamtal. Det kan också fungera bra, så har jag jobbat med London under våren – men jag känner att den mänskliga kontakten mellan manusförfattare i samma rum är bättre för historien man ska berätta”, säger Scharis.

## Lagsport och kreativt utbyte

Hon ser manusrummet som en plats för frågor och kreativt utbyte mellan författare med olika erfarenheter. ”När det fungerar blir skrivandet som en lagsport, idéerna flyger och någon gör mål. Det är något helt annat än att bara samtala på en skärm”, förklarar hon.

Systrarna Tove och Sofie Forsman, som tillsammans skrivit för serier som ”Barracuda Queens” och ”Young Royals”, förespråkar också att fler skriver tillsammans. Just nu arbetar de med det kommande kostymdramat ”The von Fersens”, baserat på en originalidé av dem själva och en tredje författare.

”I Sverige finns en utbredd bild av den ensamma auteuren, att om det är en person som skrivit och regisserat så är det som mest autentiskt. Men för tv-serier finns en poäng med fler bidragande författare och fler röster. Det leder till fler perspektiv på samma tema och olika intressanta ingångar, det är en styrka för manuset”, säger Tove Forsman.

Sofie Forsman tillägger att initiativet att ta in fler författare ofta kommer från manusförfattarna själva och inte från beställaren. ”Men färre beställningar gör också att man gärna skriver så mycket som möjligt själv”, konstaterar hon.

## Mindre hierarkiskt i Skandinavien

Systrarna Forsman har erfarenhet av olika slags manusrum. Ett av de mer ovanliga var när de tillsammans med den norska regissören Per Olav Sørensen och den brittiska huvudförfattaren Christian Spurrier skrev manus till den svenska Netflix-serien om Spotify, ”The Playlist” – och manusen behövde bli klara på bara några månader.

De har också fått erfara hur de skandinaviska manusrummen är mindre hierarkiska än de amerikanska. ”Jag blev utkastad från en manusworkshop där vi skulle lära oss jobba ’som i Hollywood’ för att jag inte kunde bete mig. Amerikanen som höll i workshopen tyckte att jag hade en ’toxisk’ ton när jag pratade med Sofie. Det är lite mer hierarkiskt i USA, man kan inte riskera att skämta med sin syster”, berättar Tove Forsman.

Hon har hört många historier från amerikanska writers’ rooms där en manusförfattare tvingades att sitta på golvet och jobba – för att inte hota huvudförfattaren. ”Den som leder manusrummet där är fortfarande gud”, säger hon.

## Konflikt istället för kreativitet

Men alla författare saknar inte de stora manusrummen. Ulf Kvensler, huvudförfattare bakom succéserier som ”Solsidan” och ”Vår tid är nu”, vill aldrig mer ingå i ett writers’ room. Trots att han har skrivit om många andras manus tycker han att det numera är lättare att skriva på egen hand.

”Under en tioårsperiod gick jag från manusrum till manusrum. Mitt jobb som huvudförfattare är att garantera en viss manuskvalitet så det har varit upp till mig att skriva den sista versionen, vilket ibland innefattat många omskrivningar. I nästan varje manusgrupp hamnade jag i konflikt med någon. Efter den perioden tänkte jag: Tänk om det fanns ett sätt att försörja sig utan att behöva bli osams med folk”, säger han.

Trots detta anser Kvensler att statusen för manusförfattare som yrke har ökat sedan han först började. Han säger sig också ha haft några av sina allra roligaste kreativa samarbeten i manusrum. ”När jag var huvudförfattare på ’Solsidan’ var vi fyra killar i manusgruppen som var i samma fas i livet så det blev nästan som terapi att skriva serien”, berättar han.

## Kortare säsonger, mindre grupper

Kvensler bekräftar bilden av att stora manusgrupper blivit allt ovanligare i svensk film- och tv-produktion. Beställningar på tio entimmesavsnitt hör inte längre till det vanliga, utan har i många fall ersatts av kortare format, till exempel åtta avsnitt på 45 minuter.

Frågan är vad som går förlorat när manusrummen krymper och färre röster får plats runt bordet. När det som en gång var en lagsport blir en ensam seglats riskerar nästa stora berättelse att formas utan den kreativa friktion som tidigare varit normen.

”Även om yrket blir mindre av ett samarbetsjobb, måste man komma ihåg att manusförfattande till skillnad från exempelvis romanskrivande i grunden bygger på samarbete. En roman är den färdiga slutprodukten, medan ett tv-manus ska utvecklas och arbetas vidare med av andra efter att författaren lämnat ifrån sig det”, avslutar Ulf Kvensler.

Manusarbetet för tv-serier förblir ett samarbete – så länge tillräckligt många författare får plats runt bordet. Men utvecklingen pekar mot allt mindre grupper, vilket väcker frågor om framtidens berättande och var nästa generation manusförfattare ska lära sig sitt hantverk.