Kristofer Ahlström: Nej, du kommer inte att leva längre än din farmor

Forskaren Saul Justin Newman utmanar i boken ”Morbid” den rådande bilden av att människor blir allt äldre. Hans tes är att många av världens mest uppmärksammade åldersrekord inte handlar om hälsa eller gener, utan om felaktig folkbokföring. Superhundringar – personer som uppges vara 110 år eller äldre – är i hög utsträckning en administrativ konstruktion, menar han.

Newman har studerat officiella åldersuppgifter från länder med många registrerade hundraåringar. Enligt honom återfinns de mest extrema åldrarna ofta i isolerade byar eller regioner där befolkningsregister antingen saknats eller skötts bristfälligt. I vissa fall har invandrare själva uppgett ett födelseår utan att någon ifrågasatt det. I andra fall har demens gjort att den äldre inte längre kunnat redogöra för sin ålder, och anhöriga har haft ekonomiska incitament att låta uppgiften stå kvar.

Flera av de så kallade blå zonerna – områden som lyfts fram som hemvist för ovanligt många hundraåringar – har också ifrågasatts. Newman pekar på att dessa platser ofta har gemensamt att befolkningsregistreringen varit svag och att äldre människors födelsedata inte kunnat verifieras. En del av den vetenskapliga litteraturen om extremt hög ålder kan därmed bygga på felaktiga underlag.

Ett belysande fall kommer från Japan. Myndigheterna skulle uppvakta en man som enligt registren fyllt 111 år. När de kom till lägenheten hittade de i stället en mumifierad kropp. Mannen hade enligt obduktionen varit död i omkring trettio år. Släktingar hade fortsatt uppbära hans pension. I den efterföljande granskningen visade sig hundratusentals registrerade hundraplusåringar i Japan vara spårlöst försvunna. Även i Grekland har motsvarande problem upptäckts i pensionssystemen.

Newman sätter in dessa fall i ett större sammanhang. Under senare decennier har lång livslängd blivit en symbol för framgång, både för individer och för länder. Uttrycket ”världens första 200-åring är redan född” används ofta för att beskriva en framtid där människan kan övervinna åldrandet. Men enligt Newman är det en bluff. De bakomliggande faktorerna är snarare välfärdsbedrägerier och administrativa brister.

Boken kommer samtidigt som anti-aging-industrin växer. Biohackare marknadsför allt från isbad och kryokammare till appar och kapslar som ska bromsa åldrandet. I Sverige har näringsprofilen Fredrik Paulún marknadsfört ett vatten som påstås ha åldersbromsande effekt. Newman menar att dessa produkter bygger på en föreställning om att döden går att överlista, när de faktiska förklaringarna till ett långt liv är betydligt mer komplexa.

Forskning om åldrande visar att medellivslängden i industriländerna har ökat dramatiskt under 1900-talet, främst genom bättre hygien, vacciner, medicinska framsteg och höjd levnadsstandard. Det är en reell framgång. Men enligt Newman är det något annat än att en enskild individ ska kunna leva till 120 eller 150 år. Genom att blanda ihop medellivslängd med rekordåldrar riskerar debatten att bli missvisande.

De faktorer som faktiskt bidrar till ett långt liv är enligt Newman inte särskilt spektakulära. Ekonomisk trygghet, ren luft, fungerande sjukvård, sociala relationer och sammanhang där människor står ut med varandra spelar större roll än kosttillskott eller tekniska hjälpmedel. Sådant låter sig inte paketeras i en kapsel eller en app.

Fallet med de försvunna hundraplusåringarna har också väckt frågor om hur åldersuppgifter används i offentlig statistik. Om register inte stämmer påverkas allt från pensionssystem till forskning om åldrandets biologi. Flera länder har skärpt kontrollerna, men i regioner där registreringen varit svag under lång tid är problemet svårt att rätta till i efterhand.

Newman landar i en slutsats som delas av många gerontologer: det viktiga är inte att leva så länge som möjligt, utan att de år man lever är bra. Försöken att tekniskt överlista döden kan i värsta fall skapa en ångestfylld tillvaro där livet reduceras till en rad hälsorisker. Den biologiska garantin löper ut förr eller senare – oavsett vad registren säger.