Venedigaktuella Ayan Farah vill lyfta Somalia som konstland

I en före detta butikslokal i Vasastan i Stockholm hänger blekt ockrafärgade tygbitar på tork. De är färgade med lera från Somalia och utgör en del av den svensk-somaliska konstnären Ayan Farahs kommande utställning i Venedig. Det är en historisk händelse som närmar sig – Somalias första paviljong någonsin på den prestigefyllda Venedigbiennalen.

– När jag fick frågan kände jag att det skulle bli stressigt med så kort tid, men också väldigt spännande. Allt var väldigt öppet, det fanns till exempel ingen byggnad klar, berättar Ayan Farah.

Det var så sent som i november förra året som hon blev inbjuden att som en av tre konstnärer representera Somalia. Den korta framförhållningen speglar enligt konstnären konstens undanskymda plats i ett land som brottas med stora inrikespolitiska utmaningar. Utställningen kan dock bli startskottet för en kulturell renässans.

– Många somalier med kreativa yrken hör av sig och är jätteglada över att detta äntligen händer. Det finns tyvärr ganska få konstnärer i Somalia och det har länge funnits en ovilja att stödja konst. Nu hoppas vi att detta kan bli början till en förändring där man förstår hur betydelsefullt det är.

När tidningen träffar Farah är det bara några veckor kvar till invigningen den 9 maj. Nu finns en utställningslokal på plats – ett av Venedigs många palats.

– Man förväntar sig kanske något väldigt pråligt, men det är mer som ett vanligt palats. Det heter Palazzo Caboto och ägdes av Giovanni Caboto, mannen som sägs ha upptäckt Newfoundland i Kanada. Med havet precis framför blir det en plats där konsten måste tävla med utsikten, säger hon.

Palatset är strategiskt beläget mellan biennalens två huvudområden Arsenale och Giardini. Ayan Farah har själv valt vilka två rum som ska rymma hennes konst – en unik kombination av textilier, upphittade material och egentillverkade färger.

Hennes ateljé i Stockholm kan liknas vid en skattkammare. I till synes enkla plastbackar och påsar döljer sig skatter från världens alla hörn – växter, stenar, lera och snäckor. Hon visar stolt upp ett knippe torkad indigo, en växt som ger den intensivt blå färgnyansen med samma namn.

Ayan Farah är född i Förenade Arabemiraten av somaliska föräldrar och kom till Sverige som tioåring. Kärleken till naturen upptäckte hon tidigt.

– Jag var med i scouterna när jag var liten. Då brukade jag vara ute i skogen och titta på växter. Jag lärde mig mycket om svampar och allt möjligt annat, minns hon.

Utställningen bär titeln ”Saddexleey”, som anspelar på landets rika tradition av muntligt berättande. Ordet ”saddex” betyder ”tre” på somaliska, och tretal återkommer som en röd tråd.

– I paviljongen återkommer temat med tre kvinnliga konstnärer över tre våningar och mina verk består av tre delar och är uppbyggda av tre material, förklarar Ayan Farah.

Ett av hennes två verk, ”The year of the red storm”, hämtar inspiration från berättelser om hennes mor Fatimas födelseplats. Den röda leran som ger färg åt textilierna kommer från Sanaag-regionen i norra Somalia.

– När man frågar min mamma när hon är född säger hon inte 1951, utan att hon är född under den röda stormens år. Då var det enorma mängder sand överallt som färgade alla hus röda. Jag samlar ofta material från platser med historisk betydelse och intresserar mig för de pigment och växter som finns där.

Hon beskriver ingående hur hon tillverkar pigment av torkad lera. Först läggs den i blöt tills den börjar lösas upp. Beroende på konsistens används mixer eller kaffekvarn för att få rätt textur innan leran används för att färga textilierna. Till biennalen kommer hon även använda en gråblå nyans framställd av krossade snäckskal från Skottland.

De färgade tygerna sys ihop och monteras på paneler – ett slags textila tavlor. Konstverket till Venedig blir totalt 15 meter långt, uppdelat i två delar.

– När de sitter ihop ser det nästan ut som ett landskap, som sanddyner i rörelse eller som en levande vattenyta, förklarar hon.

En ny teknik för denna utställning är broderade växtmotiv på tyget. Här får konstnären hjälp från ett oväntat håll – sin egen mor.

– Broderi tar väldigt lång tid, men min mamma ska hjälpa mig, säger Ayan Farah med ett skratt. Det är en familjetradition. Min mamma lärde sig det av sin mamma som lärde sig av sin mamma, medan jag lärde mig det i skolan.

Samarbetet fungerar utmärkt, inte minst för att mamman bor bara fyra minuter från ateljén och enkelt kan komma förbi för att hämta arbete.

Sedan examen från Royal College of Art i London 2012 har Ayan Farah kunnat försörja sig på sin konst. I Sverige har hennes verk visats på bland annat Liljevalchs konsthall och Moderna museet i Stockholm, men Venedigbiennalen representerar karriärens hittills största plattform.

– Jag vill att konsten ska transportera besökaren, som att man går in i det landskap som materialen kommer ifrån, säger hon om sin förhoppning inför det historiska framträdandet.