Ytan är allt i glittrig och blodig ”Den store Gatsby”

I Uppsala spelar upp moderniserad Gatsby med blandade resultat

F. Scott Fitzgeralds odödliga klassiker ”Den store Gatsby” har fått nytt liv på Uppsala stadsteaters scen i en tolkning som både glittrar och blöder, men som tyvärr inte lyckas fånga romanens emotionella djup. Föreställningen erbjuder en visuellt slående upplevelse men snubblar när det kommer till att förmedla den tidlösa kärlekshistorien mellan Jay Gatsby och Daisy Buchanan.

Regissören har valt att modernisera berättelsen från 1920-talets ”jazz age” med samtida inslag, men behåller samtidigt flera av originalets centrala symboler. Scenografin är imponerande med sin glänsande estetik som speglar Gatsbys extravaganta livsstil och den ytliga glans som kännetecknar perioden. De praktfulla festscenerna fungerar särskilt väl och skapar en översvallande atmosfär som påminner om Baz Luhrmanns filmatisering från 2013.

Ensemblen arbetar hårt med materialet, men rollgestaltningarna förblir något ytliga. Huvudrollsinnehavaren som spelar Gatsby lyckas fånga karaktärens mystiska utstrålning men missar något av hans inre sårbarhet. Skådespelerskan som gestaltar Daisy levererar stundtals lysande ögonblick men får inte tillräckligt utrymme att utveckla den komplexa relation som är berättelsens hjärta.

Föreställningens största problem är paradoxalt nog dess mest spektakulära inslag. De storslagna scenerna med fest, musik och dans tar så mycket plats att den centrala kärlekshistorien hamnar i skymundan. Fitzgeralds nyanserade utforskning av det amerikanska drömmen, klasskillnader och obsessiv kärlek reduceras till förmån för yttre effekter.

Musikvalen är intressanta med en blandning av jazzinspirerade originalkompositioner och oväntade moderna inslag som skapar en spänning mellan då och nu. Ljuddesignen fungerar genomgående som en effektiv förstärkare av föreställningens stämningar, från festernas euforiska energi till de mer intima scenernas subtila spänningar.

Kostymerna förtjänar särskilt omnämnande – de är praktfullt utförda med detaljer som refererar till både 1920-talet och vår egen tid. De bidrar starkt till föreställningens visuella identitet och hjälper publiken att navigera mellan olika karaktärer i den stundtals kaotiska uppsättningen.

Den avslutande akten, där berättelsens tragiska upplösning tar form, levererar några av föreställningens starkaste ögonblick. Här lyckas ensemblen äntligen gräva djupare i de mörka undertoner som genomsyrar Fitzgeralds roman. Den blodigare aspekten av berättelsen – både bokstavligt och bildligt – får här komma till uttryck på ett sätt som skapar genuin emotionell resonans.

Tolkningen av berättarrösten Nick Carraway är intressant men ojämn. Skådespelaren pendlar mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare i handlingen, vilket skapar en viss förvirring kring hans funktion i historien. När han fungerar som bäst blir han publikens guide genom Gatsbys glittrande men moraliskt tvetydiga värld.

Uppsättningen väcker också frågor om klassikerns relevans i vår tid. Den överdådiga rikedomen och de sociala klyftor som Fitzgerald skildrade har tydliga paralleller till dagens samhälle. Regissören gör dock få explicita försök att dra dessa kopplingar, vilket känns som en missad möjlighet att ge berättelsen ytterligare djup och samhällsrelevans.

Trots sina brister erbjuder Uppsala stadsteaters ”Den store Gatsby” en underhållande teaterupplevelse med flera visuellt slående scener och ögonblick av äkta dramatisk kraft. För den som är bekant med romanen kan dock känslan av att något väsentligt gått förlorat i denna adaption bli påtaglig.

Den som söker en djuplodande tolkning av Fitzgeralds mästerverk kan bli besviken, men för den som främst önskar en gnistrande teaterupplevelse med hög produktionsvärde finns mycket att uppskatta i denna glittriga men något ytliga version av den amerikanska litteraturens mest ikoniska festfixare.