Aron Lund: Sverige behöver ett nationellt kunskapscentrum om Mellanöstern

Svenska beslutsfattare och myndigheter saknar en samlad och effektiv kunskapsbas om Mellanöstern, trots att regionen har enormt stor betydelse för Sverige. Nu väcks krav på att regeringen ska inrätta ett nationellt kunskapscentrum för Mellanöstern, liknande de framgångsrika satsningar som redan gjorts för Kina och Ryssland.

Få regioner engagerar svenska politiker och medier lika mycket som Mellanöstern och Nordafrika. Ändå är svensk expertis om området splittrad och spretig, vilket innebär att landet inte får full valuta för sina investeringar i kunskapsuppbyggnad. Enligt debattörer finns lösningen redan utformad: för några år sedan lät utrikesdepartementet bilda nationella kunskapscentrum om Ryssland och Kina vid Utrikespolitiska institutet, UI. Samma modell skulle enkelt kunna tillämpas för Mellanöstern.

Djupa kopplingar till regionen

Trots att Sverige geografiskt ligger långt från Mellanöstern är landet tätt sammankopplat med regionen på flera plan. Det gäller inte bara de hundratusentals svenskar med egna rötter i området, utan hela den värld vi lever i – ekonomin, geopolitiken och det offentliga samtalet påverkas dagligen av händelser i Mellanöstern.

Nyhetsflödet talar sitt tydliga språk. Israel och Palestina har skapat tragiska rubriker sedan 1940-talet. Under senare år har regionen skakats av den arabiska våren 2011, otaliga krig och Islamiska statens terrorvåg. Sedan 2023 har konflikter rasat i Israel-Palestina, Röda havet, Sudan, Libanon och Iran, med direkta konsekvenser för både världsekonomin och internationell politik.

Sverige har genom åren knutit värdefulla ekonomiska och kulturella band till Mellanöstern, men samtidigt tvingats hantera komplicerade utmaningar som ambassadbränningar efter Koranbränningar, antisemitism, islamofobi och landsflyktiga maffialedare. Även Nato-processen illustrerade problemet tydligt – när svenska ministrar egentligen ville fokusera på Ukraina tvingades de plötsligt sätta sig in i detaljer kring Turkiets parlamentskalender.

Mellanöstern spelade dessutom en central roll i migrationskrisen 2015. Sveriges förvandling till ett land med många minoriteter har skapat oupplösliga band till en region som landet nu inte har något annat val än att försöka förstå, för att kunna förstå sig själv och sina medborgare.

Fragmenterad expertis

Trots alla dessa utmaningar har åren gått utan större satsningar på samlad svensk Mellanösternanalys. Visst finns sakkunskap, men den är så finfördelad mellan olika myndigheter och lärosäten att helheten blir mindre än summan av delarna.

Utrikesdepartementet har sedan länge rationaliserat bort sina fasta analysfunktioner, utöver vad ambassaderna rapporterar hem. De samhälls- och sakfrågestudier som formar svensk utrikespolitik måste pressas in mellan övrigt handläggande. Mellanösternexperter finns på myndigheter som Sida, Folke Bernadotte-akademin, Brottsförebyggande rådet, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och Försvarshögskolan, men bara ett fåtal personer per arbetsplats och utbytet dem emellan är minimalt.

Arbetet rinner i skilda stuprör och experter som sysslar med samma ämnen känner ofta inte ens till varandra. Bildandet av en ny underrättelsetjänst kommer sannolikt att rubba den redan splittrade expertbasen ytterligare, men knappast samla den.

Bilden ser likartad ut utanför statens ramar: små öar av aktivitet, ofta avskilda från den praktiska politikutvecklingen. Lunds universitet driver sedan 2007 ett Centrum för Mellanösternstudier, men akademisk forskning löser sällan de dagsfrågor som plågar diplomater och ministrar. Stockholms universitets institut för Turkietstudier har en mer tankesmedjemässig profil, men fokuserar naturligt nog på ett enda land. UI:s Mellanösternprogram har brett fokus men är litet och har begränsade resurser, medan Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri bedriver Mellanösternanalys på engelska, utan direkt koppling till svenska intressen.

Lösningen finns redan

Vad Sverige verkligen saknar är inte Mellanösternexperter, utan ett institutionellt nav som både kan förse utrikesdepartementet och andra intressenter med aktuell, öppen analys och samtidigt erbjuda en plattform för nätverkande och kunskapsutbyte mellan olika verksamheter. En länk mellan stat, akademi, näringsliv och civilsamhälle, men också en seriös kunskapsbas som kan reda ut komplexa konflikter och bemöta intolerans och desinformation.

Ett sådant centrum skulle kunna stötta lärare mot elevers antisemitism och islamofobi och hjälpa människor förstå vad en kollega från Iran genomlider just nu. En fri men statsnära tankesmedja med bred utblick mot regionen.

Lyckligtvis finns det redan goda exempel på hur problemet kan lösas. I början av 2020-talet sköt regeringen till medel för att låta UI bilda två nationella kunskapscentrum. Nationellt kunskapscentrum om Kina och Centrum för Östeuropastudier har sedan dess varit mycket framgångsrika. Placeringen på UI, en oberoende men utrikesdepartementfinansierad stiftelse, har låtit dem landa helt rätt: de producerar beslutsrelevant analys men jobbar samtidigt fritt och utåtriktat mot allmänhet, medier och andra forskarmiljöer.

Överkomliga kostnader

Kostnaderna för ett liknande Mellanösterncentrum skulle vara överkomliga. Utrikesdepartementet finansierar de befintliga centren med riktade anslag på omkring 15 miljoner kronor vardera. Att tilldela först 5 och senare 10 eller 15 miljoner kronor åt ett Mellanösterncentrum vore knappast omöjligt, givet att departementet hanterar mer än 3 miljarder kronor årligen. Finansiering kan dessutom sökas från näringslivet och andra myndigheter, som har växande behov av analys från öppna källor.

Värdet för svensk utrikespolitik skulle bli ännu större om centrumet inriktas mot de länder och frågor som regeringskansliet kämpar mest med. Ett tänkbart fokus kunde vara Turkiet, Persiska viken och Israel-Palestina, samt frågor om migration, handel och sanktioner, liksom säkerhetspolitik och terrorism.

Sverige och Mellanöstern hänger ihop, på gott och ont. Nu är det dags att agera därefter och se till att svensk expertis får de förutsättningar som krävs för att stötta både stat och samhälle i en alltmer komplex och sammankopplad värld.