Isobel Hadley-Kamptz: Trump ser två vägar framåt i Iran – de går åt motsatta håll

#

Trumps angrepp mot Iran saknar både strategisk grund och långsiktig plan

Irakkriget inleddes med lögner och George W. Bushs vision om ett nytt, demokratiskt Irak hade lite gemensamt med det faktiska resultatet efter att Saddam Hussein gripits. Men trots alla tillkortakommanden i Irakkriget finns det anledning att fråga sig om inte den dåvarande administrationen ändå hade en tydligare strategi än vad Donald Trump nu visar i konflikten med Iran.

Till skillnad från Bush-administrationen har Trump inte ens försökt skapa legitimitet för sina militära aktioner mot Iran genom att åberopa internationell rätt. Än mer oroväckande är att den nuvarande amerikanska administrationen inte tycks ha någon sammanhängande plan för vad som ska komma efter de militära insatserna.

I en nyligen publicerad intervju med New York Times presenterar Trump flera motstridiga idéer om Irans framtid. Å ena sidan uppmanar han den iranska militären och revolutionsgardet att överlämna sina vapen till landets befolkning, vilket skulle kunna tolkas som ett stöd för revolution underifrån.

Samtidigt uttrycker Trump att han föredrar en lösning liknande den i Venezuela efter att USA tillfångatagit president Maduro – där en mer USA-vänlig person skulle ta över makten medan resten av det iranska politiska systemet består. Det tydligaste i Trumps vision verkar vara att USA ska få tillgång till Irans oljeresurser.

Dessa motstridiga uttalanden avslöjar en djup brist på strategiskt tänkande. Trump förespråkar alltså antingen en folklig revolution eller ett fortsatt auktoritärt styre med ny ledning – två diametralt motsatta vägar för Irans framtid. För den amerikanske presidenten tycks det spela mindre roll vilken väg som väljs, även om han tydligt föredrar det senare alternativet.

Det saknas emellertid inte bara en strategi för Irans framtid efter konflikten. Än mer alarmerande är att det inte ens verkar finnas en sammanhängande plan för själva kriget. Trump har offentligt deklarerat att de amerikanska attackerna kommer att pågå i flera veckor, eller som han uttryckte det på sociala medier, ”tills det är fred i Mellanöstern och i hela världen” – ett mål som är lika svepande som det är orealistiskt.

Detta står i stark kontrast till Pentagons bedömningar. Militärledningen varnar för att USA endast har ammunition för en betydligt kortare insats. Denna varning framfördes redan innan anfallen inleddes men verkar ha ignorerats av presidenten.

Medan planer och strategier inte är någon garanti för framgång – vilket Irakkriget tydligt demonstrerade – är total avsaknad av strategiskt tänkande potentiellt ännu mer problematisk. Den växande klyftan mellan Trumps utspel och den militära verkligheten väcker allvarliga frågor om konfliktens möjliga utveckling och konsekvenser för hela regionen.

Situationen illustrerar ett mönster i Trumps utrikespolitiska ledarstil: impulsiva beslut som drivs av personliga och kortsiktiga politiska överväganden snarare än genomtänkta strategier. Detta tillvägagångssätt har skapat en oförutsägbar dynamik som oroar såväl allierade som kritiker.

Utan en tydlig strategi för att hantera Iran, både militärt och diplomatiskt, riskerar USA att fördjupa regionens instabilitet och skapa förutsättningar för en utdragen konflikt utan tydlig väg mot en långsiktig lösning – en situation som påminner om, men potentiellt överskuggar, de problem som uppstod efter invasionen av Irak 2003.