Peter Wolodarski: Ska man wallraffa i statsministerns sovrum?

En debatt om undersökande journalistik har blossat upp i Sverige efter att statsminister Ulf Kristersson och hans hustru Birgitta Ed kritiserat Aftonbladets granskning av säkerhetsbrister kring parets egendom. Reaktionen står i skarp kontrast till hur Säkerhetspolisen hanterade ett liknande avslöjande för ett år sedan.

Aftonbladets reporter Lisa Röstlund har under en period avslöjat allvarliga säkerhetsbrister runt statsministerparets herrgård. För att genomföra granskningen använde hon sig av en metod som kallas ”wallraffing” – att bedriva undersökande journalistik under falsk identitet. Röstlund ansökte som volontär till frivilligt arbete på herrgården, en möjlighet som Birgitta Ed själv hade annonserat öppet efter.

Metoden, som fått sitt namn efter den legendariske tyske journalisten Günter Wallraff, är delvis omstridd men används internationellt för att avslöja missförhållanden i samhället. I detta fall ledde granskningen till att betydande säkerhetsrisker kring Sveriges högsta politiska ledare kom i dagen.

Reaktionen från de berörda har varit hård. Statsminister Ulf Kristersson, hans hustru Birgitta Ed och Sveriges minister för civilt försvar har alla riktat kritik mot tidningen och dess reporter. I stället för att ta fasta på de säkerhetsproblem som avslöjats har fokus hamnat på den journalistiska metoden.

Detta står i bjärt kontrast till hur en liknande situation hanterades tidigare. Förra året kunde DN:s reportrar Adrian Sadikovic och Hugo Lindkvist avslöja att Säkerhetspolisens livvakter under flera år hade äventyrat säkerheten för Sveriges högsta makthavare. Genom att använda träningsappen Strava hade personalen oavsiktligt lämnat detaljerade rörelsemönster öppet tillgängliga på nätet.

Dessa uppgifter berörde kungafamiljen, statsminister Ulf Kristersson, hans företrädare Magdalena Andersson och Stefan Löfven samt SD-ledaren Jimmie Åkesson. Genom att analysera livvakternas rörelser gick det att kartlägga även de personer som skulle skyddas.

När DN valde att publicera avslöjandet gjordes noggranna avvägningar. Å ena sidan fanns ett starkt allmänintresse – säkerhetsbristen behövde bli känd. Å andra sidan fanns ett publicistiskt ansvar att inte orsaka onödig skada. Tidningen valde därför att upplysa Säpo tre dygn i förväg så att myndigheten fick möjlighet att radera den publika datan. Dessutom avstod man från att publicera vissa känsliga detaljer.

Säkerhetspolisens myndighetschef Charlotte von Essen valde då att ta ansvar i stället för att kritisera journalisterna. Hon lovade att lära av haveriet och sa i en intervju med DN att hon tog uppgifterna på stort allvar och att åtgärder skulle vidtas för att säkerställa att det inte inträffade igen.

Skillnaden i reaktion är påfallande. I det aktuella fallet med Aftonbladets granskning har inte bara statsministerparet kritiserat tidningen, utan även Birgitta Eds tidigare affärspartner Göran Thorstenson har gått till angrepp. I en intervju med Dagens Opinion antydde han grundlöst att Lisa Röstlund skulle ha kopplingar till Socialdemokraterna. I ett mejl uttryckte han dessutom förhoppningen att reportern och andra som kommenterat avslöjandet ”en dag får betala ett högt pris”.

Lisa Röstlund har själv förklarat att hon inte fått tips från någon. I en intervju med tidningen Journalisten berättade hon att granskningen genomfördes genom att begära ut allmänna handlingar om den aktuella stiftelsen, tillsammans med information som finns öppet tillgänglig på Birgitta Eds Facebook-sida.

Förutom säkerhetsaspekterna har granskningen även väckt frågor om hur statsministerparet blandar privat, offentligt och stiftelse på ett sätt som väcker etiska frågetecken. Aftonbladet har dock varit försiktig i sin publicering och har avstått från att publicera vissa uppgifter med hänvisning till säkerhet.

Debatten speglar en bredare trend där journalister som granskar makthavare inte bara möts av kritik mot innehållet i granskningarna, utan där också enskilda journalisters trovärdighet angrips. Detta trots att det är tidningens ansvariga utgivare, inte den enskilda medarbetaren, som fattar beslut om publicering.

I detta fall framstår situationen som särskilt motsägelsefull. Birgitta Ed sökte själv öppet efter volontärer till sin egendom som är uthyrd till en stiftelse hon kontrollerar. När en journalist svarade på inbjudan och genom detta kunde dokumentera säkerhetsbrister, stämplades det som ett övergrepp.

Frågan kvarstår om fokus bör ligga på den journalistiska metoden eller på de allvarliga säkerhetsbrister som avslöjats. Med tanke på att det handlar om säkerheten för Sveriges statsminister borde dessa brister vara av största vikt att åtgärda, oavsett hur de kommit till allmänhetens kännedom.