Nathan Shachar: I VM-truppen syns 15 spelare från separatistregioner – och ingen från Real Madrid

Spanien ställer upp med ett fotbollslandslag till kommande VM där inte en enda spelare från Real Madrid finns med bland de 26 uttagna. När kung Felipe VI nyligen presenterade truppen i en patriotisk video uppmärksammade miljoner fotbollsfans en annan detalj: laget innehåller femton spelare från regioner med starka separatiströrelser – en galicier, fem basker och nio katalaner.

Detta är ingen slump utan en återspegling av de komplexa politiska spänningar som genomsyrar spansk fotboll. Felipe VI är Real Madrids högste beskyddare och hederspresident. Klubben har fått kalla sig ”real”, kunglig, sedan 1920 då kungens farfars far Alfonso XIII lät dem sätta hans krona på vapenskölden. Att laget nu saknar representation från denna traditionellt centralistiska klubb, medan regioner med separatistiska strömningar dominerar truppen, väcker uppmärksamhet.

Med undantag för OS i Barcelona 1992, då Spanien tog guld, har herrlandslaget inte spelat några landskamper i Katalonien och Baskien på över femtio år. Orsaken diskuteras sällan öppet, men alla vet varför: rädslan för att publiken ska vissla ut nationalhymnen, heja på motståndarna eller vifta med alternativa nationsflaggor.

Baskiska och katalanska nationalister vill konsekvent att Spanien ska förlora, oavsett hur många av deras egna som spelar i laget. Enligt deras logik är det bättre med färre representanter från minoritetsregionerna, för då riskerar inte deras områden att dras in i någon ”falsk” spansk gemenskap. Det är ytterst ovanligt att folk ger sig ut på gatorna i Baskien för att fira spanska segrar. I Barcelona händer det ibland, men katalanska nationalister avfärdar då de firande som latinamerikaner, spansksinnade katalaner eller högerextremister.

När basker och katalaner utmärker sig i det spanska landslaget, som vid VM-segern 2010, hävdar separatister att det är tack vare dem och att de borde ställa upp med egna landslag. Baskiska Athletic Bilbao och katalanska FC Barcelona fungerar som separatiströrelsernas flaggskepp. Flera stjärnor har genom åren tackat nej till att representera Spanien: katalanen Presas, basken Kortabarria och galiciern Nacho kunde inte förmå sig att spela för landet.

Med tanke på all politik som komplicerar spansk fotboll är det en fördel att landets nationalhymn saknar text. Man slipper diskussioner om vem som sjöng med och vem som lät bli, något som ofta uppstår i Frankrike. I Israel sjunger palestinska spelare ibland med i nationalsången om den judiska själens längtan, för husfridens skull, och får då kritik från arabiskt håll. Oftare låter de bli och får då skäll från israeliska extremnationalister.

Sådana spänningar ger fotbollen nerv, innehåll och en kulturell dimension som inte skulle finnas av egen kraft. Politik ger idrotten betydelse. Inga kombinationer på plan är mer minnesvärda än till exempel de iranska spelarnas vägran att sjunga sina förtryckares nationalsång, med livet som insats – herrarna vid VM 2022 och damerna nyligen i Asian Cup.

Klyschan från förr, ”idrott och politik hör inte ihop”, är ett uttryck som historien gång på gång har vederlat. Det mest hårresande exemplet var de olympiska spelen i Berlin 1936, då hela världen utom Spanien och Sovjetunionen deltog med liv och lust i en folkfest där nyss en halv miljon tyskar, judar och ättlingar till judar, fråntagits sina medborgarskap. Detta, ansåg en enig samtid, hade inget med löpning eller tresteg att göra.

Men just de som predikade idrottens upphöjdhet över den krassa politiken har gjort politik när det passat dem. 1956, efter att ungraren Ferenc Puskás vägrat åka hem efter Ungerns ockupation av sovjetiska trupper, straffade fotbollsförbundet Fifa honom med avstängning i nära två år. Puskás miste sina bästa år och gick upp många kilo. Han ansågs slut när Real Madrids direktör Santiago Bernabeu köpte in honom och han fick en ny storhetstid. Puskás fick aldrig mer spela för Ungern, men diktatorn Francisco Franco lät honom representera Spanien.

Under en vecka i mars 1969, i Stockholm, blandades idrott och politik samman som aldrig förr eller senare. Drygt ett halvår efter att sovjetiska stridsvagnar krossat Tjeckoslovakiens demokratiseringsprocess förlorade Sovjetunionen två gånger i gastkramande VM-matcher mot Tjeckoslovakien. De sovjetiska spelarna, som inte gjort något ont, fick personifiera ondskan för miljoner tv-tittare.

Fotboll och politik, och fotboll och nationalism, hör ihop – tack och lov. Om vi i jämlikhetens namn kände likadant för alla lag och länder, hur skulle vi kunna intressera oss för de otaliga mötena? Alla fotbollsbitna vet att de flesta matcher blir besvikelser vad gäller spel och resultat. Bara ett visst mått av osaklig hysteri kan förläna VM-spektaklet illusionen av världshändelse.

Är sådana känslostormar sunda? Är det inte märkligt att idrott lägger beslag på mediers och människors uppmärksamhet till den grad som händer under dessa dagar? Att folk snart ska jubla och deppa över något så banalt? Jo, lite märkligt är det. Men i regel, då en händelse dominerar nyhetsrapporteringen i veckor, är det för att folk dör av svält, krig eller massakrer. Fotbolls-VM kommer, om allt går väl, inte att kräva några civila offer.