Statsminister Ulf Kristersson befinner sig i en alltmer pressad situation. Med drygt 100 dagar kvar till valet ligger regeringspartierna långt efter i opinionen, och trots omfattande satsningar med lånade miljarder som ska locka väljarna vänder det inte. Den irritation och bitterhet som statsministern allt tydligare visar upp börjar nu enligt politiska bedömare bli en belastning för Moderaterna.

Tidösamarbetet, som var tänkt att ge de borgerliga partierna en stabil maktbas tillsammans med Sverigedemokraterna, har inte levererat den förväntade framgången. Tvärtom har samarbetet skapat en rad problem. Under veckan stoppades ett kontroversiellt lagförslag om hårdare straff för unga brottslingar, eftersom inte ens tillräckligt många av Tidöpartiernas egna riksdagsledamöter var beredda att rösta för det. Dessutom har Aftonbladets avslöjande om statsministerns privata bostadsaffärer skapat ytterligare rubriker kring hur offentlig makt och privata intressen blandats samman.

Ett tydligt tecken på maktförskjutningen inom borgerligheten är SVT:s beslut om vilka politiker som ska mötas i de stora tv-debatterna inför valet. I den ena debatten ställs Magdalena Andersson mot Jimmie Åkesson, medan Ulf Kristersson får debattera med Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Det är en markering som tydligt visar att Sverigedemokraterna, inte Moderaterna, nu ses som den dominerande kraften på högerflygeln.

Utvecklingen innebär att Ulf Kristersson riskerar att bli ihågkommen som den partiledare som gav bort Moderaternas traditionella ledarroll över svensk borgerlighet till ett nationalistiskt parti. Det är en bitter insikt som verkar ha börjat gå upp för både statsministern själv och hans parti.

I en intervju i Ekots lördagsintervju visade Kristersson ovanligt tydligt sin frustration. När han fick frågan varför det inte vänder för Tidöpartierna i opinionen, pekade han ut journalisterna som boven i dramat. Enligt statsministern har medierna helt enkelt inte granskat oppositionen tillräckligt hårt. När reportern försökte ställa en uppföljningsfråga om vad regeringspartierna själva kunde göra för att förbättra sitt läge, svarade Kristersson defensivt att frågan var felställd, eftersom alla redan ”vet” vad regeringen åstadkommit.

Den defensiva och bittra attityden har uppmärksammats av flera politiska kommentatorer. Strategin att tvångsmässigt försöka sammanfoga oppositionspartierna och framställa dem som ett enhetligt regeringsalternativ fungerar inte längre särskilt väl. Både Centerpartiet och Socialdemokraterna har varit tydliga med att de är öppna för samarbeten i mitten av svensk politik, det vill säga potentiellt också med Moderaterna.

Intressant nog har synen på den svenska blockpolitiken börjat förändras bland politiska kommentatorer. Viktor Barth-Kron i Expressen, som tidigare kritiserat Centerpartiet för att vilja se mittensamarbeten, har nu bytt perspektiv. Han konstaterar att Kristerssons försök att tvinga fram en tvåblocksuppställning inte fungerar, och att journalister måste förhålla sig till att Centerpartiet och Socialdemokraterna faktiskt inte vill skapa ett block till vänster.

Det finns flera möjliga förklaringar till denna förändring. Dels har det gradvis blivit tydligare att den sakpolitik som följer med Sverigedemokraternas inflytande inte är traditionellt borgerlig. Dels har Kristdemokraternas ledare Ebba Busch öppet flirtat med tanken på samarbete över blockgränsen, vilket fått fler att inse att den nuvarande konstellationen inte är given.

Om Tidöpartierna förlorar valet den 13 september 2026 kan det paradoxalt nog visa sig vara Moderaternas räddning. Partiet skulle då ställas inför två alternativ: antingen förhandla om en uppgörelse med Socialdemokraterna, som under Magdalena Andersson rört sig åtskilligt högerut i migrationspolitiken, eller tillbringa fyra år i opposition som det mindre partiet i förhållande till Sverigedemokraterna.

Ett samarbete med Socialdemokraterna skulle inte bara kunna lösa låsta sakpolitiska frågor, som exempelvis kärnkraftsfrågan, utan också ge Moderaterna tillbaka rollen som ett seriöst och statsbärande parti. Det skulle kunna befria partiet från den situation det hamnat i, där ledaren tvingas anpassa sig efter populistiska och nationalistiska strömningar.

Med bara några månader kvar till valdagen är frågan nu om Moderaterna kan ta sig ur den politiska knut de knutit sig in i genom Tidösamarbetet, och om partiet kan återfinna den roll som tidigare gjorde dem till självklara ledare för svensk borgerlighet.