Isobel Hadley-Kamptz: Vi måste sluta leka affär med kulturarvet

Statliga museer och kulturinstitutioner tvingas stänga av hyreshöjningar

Under de senaste åren har en oroväckande trend blivit allt tydligare inom den svenska kultursektorn. Flera framstående statliga museer och kulturinstitutioner tvingas antingen begränsa sin verksamhet eller helt stänga delar av den på grund av kraftiga hyreshöjningar från statligt ägda fastighetsbolag.

Det började med Nationalmuseum som tvingades stänga en extra dag i veckan och nästan förlorade den ikoniska Rembrandttavlan ”Batavernas trohetsed”, som varit en del av museets samling i 160 år. Endast en privat donation räddade konstverket, efter att Statens fastighetsverk höjt hyran så kraftigt att museet inte längre hade tillräckliga medel för sin ordinarie verksamhet.

Problemet stannade inte där. Året därpå drabbades Uppsala universitet av samma öde. Institutionen tvingades skära ner på lärarledd undervisning och stänga laboratorier eftersom Akademiska Hus, ett annat statligt ägt fastighetsbolag, hade genomfört betydande hyreshöjningar.

Operan stod sedan på tur. Efter en länge uppskjuten men nödvändig renovering, hotas institutionen av en närmast ofattbar hyreshöjning på omkring 900 procent när den återöppnar.

Det senaste exemplet i denna oroande utveckling är Världskulturmuseet, som nu planerar att stänga både Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet i Stockholm. Bakgrunden är att Etnografiska museet, som också förvaltas av samma institution, har fått en hyreshöjning på 57 procent. Redan innan denna höjning gick nästan hälften av museets budget till hyra.

Hur hamnade vi i denna situation? Både Akademiska Hus och Statens fastighetsverk är helägda av staten. De bildades i början av 1990-talet när hanteringen av offentliga fastigheter genomgick en omfattande omstrukturering. Den nya modellen innebar att även kultur- och utbildningsinstitutioner skulle betala antingen kostnadshyra eller marknadshyra för sina lokaler.

I kostnadshyresmodellen läggs renoveringar och underhåll på hyran, vilket gör att historiska byggnader som Nationalmuseum får svårt att fullgöra sitt uppdrag eftersom majoriteten av budgeten går till lokalkostnader. I marknadshyresmodellen ska hyran för specialiserade byggnader som universitetsbibliotek och museer bestämmas av vad kommersiella aktörer som H&M eller Bröd och Salt teoretiskt skulle vara villiga att betala för samma lokaler – en märklig jämförelse med tanke på de olika verksamheternas natur.

Resultatet i båda fallen har blivit kraftigt höjda hyror utan motsvarande ökningar i anslag. Det påminner om budskapet i en gammal proggdänga: ”Staten höjer hyrorna, men höjer inte kulturbidragen”.

Frågan är om detta är en medveten strategi för att urholka kultursektorn och högre utbildning, eller om det bara är en oavsiktlig konsekvens av 1990-talets förkärlek för marknadsmekanismer även där de inte passar. Regeringens beslut från hösten 2022 tyder på det senare. Då gavs Statens fastighetsverk i uppdrag att omförhandla hyrorna för Operan, Dramaten och tre statliga museer, så att hyresnivån i stället skulle utgå från deras intäkter.

Detta är ett steg i rätt riktning, men fortfarande alltför begränsat. Många viktiga institutioner omfattas inte av beslutet, däribland Världskulturmuseet och universiteten. Den grundläggande frågan kvarstår: Varför fortsätter vi att ”leka affär” på områden där en verklig marknad varken är lämplig eller möjlig?

När nästan hälften av ett museums budget går till hyra innan en höjning, och när universitetslaboratorier stängs av samma anledning, är det dags att ifrågasätta systemet i grunden. Kultur och utbildning utgör hörnstenar i ett demokratiskt samhälle och bör behandlas som de samhällsviktiga institutioner de faktiskt är – inte som vilka hyresgäster som helst på en fiktiv marknad.