Ledare: Det här krävs för att skrämma bort antisemiterna från Vänsterpartiet

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar hamnar återigen i blickfånget för partiets otydliga hållning i Israel-Palestina-konflikten. I en partiledarutfrågning i Ekot undvek hon upprepade gånger att ge raka svar om partiets hantering av kandidater och riksdagsledamöter med kopplingar till extremism och terrorhyllningar.

När Dadgostar pressades om vilka bakgrundskontroller som gjorts av två vänsterpartistiska riksdagsledamöter som skickat hyllande brev till palestinier dömda för terrorism, hänvisade hon till att journalisterna måste fråga dem direkt. Samma undvikande svar fick intervjuarna när de frågade om partiets genomlysning av kandidatlistorna efter att Expressen avslöjat att ett 20-tal kandidater spridit antisemitism och hyllat Hamas. Även här menade Dadgostar att frågan borde riktas till partisekreteraren.

Dessa svar illustrerar ett återkommande problem för Vänsterpartiet – svårigheten att dra en tydlig gräns mot extremister och terrorromantiker inom Palestinarörelsen. När Dadgostar hävdar att ”alla vet var Vänsterpartiet står” motsägs hon av verkligheten. Oklarheten kring partiets faktiska ståndpunkt tycks snarare vara regel än undantag.

Vänsterpartiets ledare har inga problem med att kritisera Israels ockupation av Västbanken eller fördöma dödandet av civila i Gaza. Hon betonar gärna palestiniernas rätt till en egen stat och att Sverige har erkänt en palestinsk stat. Men här uppstår problematiken – Vänsterpartiets officiella hållning är att stödja en tvåstatslösning, vilket innebär att även israeler har rätt till sitt land.

Detta klargjordes av dåvarande partisekreteraren Aron Etzler i en intervju med Judisk Krönika i september 2024. Men när hörs Dadgostar själv uttrycka denna ståndpunkt? Enligt tidskriften valde hon dessutom att själv ducka för en intervju med Judisk Krönika hösten 2024.

Problematiken blev särskilt tydlig under Vänsterpartiets kongress tidigare i år. Bland utställarna fanns Palestinska riksförbundet, en organisation som sålde kartor där Israel raderats från kartan. Dadgostar fotograferades framför en sådan karta. Det var samma förbund som stod för namnen på de palestinska fångar som V:s riksdagsledamöter skrev hyllande brev till.

Avsaknaden av tydlighet i denna fundamentala fråga – att både israeler och palestinier har rätt till en egen stat – skapar ett farligt vakuum. Genom att konsekvent bara artikulera ena halvan av partiets officiella linje öppnas dörren för dem som menar att den judiska staten inte har något existensberättigande.

Detta mönster av otydlighet och undvikande svar får konsekvenser. När partiledaren inte tydligt kommunicerar hela partiets position blir det svårt för väljare att veta vad partiet faktiskt står för. Det blir också problematiskt för partiets egna representanter att veta var gränsen går.

Med valutfrågningar som står som spön i backen fram till valdagen finns det gott om tillfällen för Dadgostar att klargöra sin och partiets ståndpunkt. Enkla, raka frågor skulle kunna skapa den tydlighet som saknas: Anser du att Israel ska vara ett land? Hör man hemma i Vänsterpartiet om man inte tycker det?

Konsekventa och tydliga svar på dessa frågor skulle snabbt kunna rensa ut eventuella missförstånd. Det skulle också göra det enklare för både riksdagsledamöter och partisekreterare att upprätthålla partiets linje och särskilja den från extremistiska ståndpunkter. Antisemiter och terrorromantiker skulle få svårare att gömma sig bakom otydliga formuleringar.

Frågan är om Vänsterpartiets ledare verkligen vill skapa denna tydlighet. Hennes upprepade undanmanövrer och vaga svar tyder på en ovilja att ta ställning i denna känsliga fråga på ett sätt som skulle kunna uppröra delar av partiets bas. Men för ett parti som vill tas på allvar i svensk politik är det oacceptabelt att inte kunna ta tydlig avstånd från terrorism och antisemitism.

I en tid då antisemitismen ökar i Sverige och Europa är det särskilt viktigt att politiska partier inte lämnar utrymme för tolkningar. Vänsterpartiets problem med antisemitism och terrorromantik inom vissa delar av rörelsen är välkänt, men utan en partiledare som tydligt och konsekvent markerar gränser kommer problematiken att fortsätta.