Lisa Magnusson: Hur lyckas SVT ständigt kantra över i sadist-tv?

SVT:s nya dejtingprogram ”Silent attraction” har väckt stark kritik för sitt upplägg där deltagare tvingas dejta utan att få prata med varandra. Konceptet, som presenteras av Malin Olsson, påstår sig vilja överbrygga klyftan mellan män och kvinnor i dagens samhälle, men verkar i stället ha skapat en problematisk plattform som sätter deltagarna i en utsatt position.

I programmet får tittarna följa hur deltagare ska finna kärlek utan verbal kommunikation. En av kvinnorna i programmet beskriver sig själv som medium och tror sig kunna läsa mannens energier och aura för att utforska hans universum. Men när mannen själv får berätta om sitt liv framträder en betydligt enklare verklighet där hockey står i centrum för tillvaron, tre till fyra gånger i veckan, och där mycket av fritiden ägnas åt att titta på matcher.

Den uppenbara diskrepansen mellan deltagarnas förväntningar och verklighet utgör en del av programmets underhållningsvärde, men väcker samtidigt frågor om huruvida public service bör producera innehåll som i grunden bygger på att ställa människor i pinsamma situationer inför hela svenska folket.

Programledaren Malin Olsson lyfter fram att män och kvinnor har glidit längre ifrån varandra politiskt, vilket presenteras som en av anledningarna till att programmet behövs. Men den statistiska verkligheten visar att det framför allt är männen som har förflyttat sig åt höger på den politiska skalan, något som blir påtagligt tydligt när de manliga deltagarna får uttala sig.

När männen intervjuas utanför kvinnornas hörhåll framkommer åsikter som väcker betänkligheter. Flera av de manliga deltagarna uttrycker att de framför allt söker fysiska attribut hos kvinnor, att traditionella könsroller bör upprätthållas där mannen leder och kvinnan sköter hemmet, och att olika regler gäller för mäns och kvinnors otrohet. Någon uttrycker till och med explicit att de absolut inte vill ha en feminist som partner.

Problematiken ligger i att de kvinnliga deltagarna inte har fått information om dessa åsikter innan de försöker skapa en kontakt. Under pinsam tystnad försöker de i god tro bygga upp en relation med män som i många fall inte verkar se dem som jämlika. Detta upplägg förvandlar programmet från ett redan problematiskt koncept till något som påminner mer om ett sadistiskt experiment än genuint försök att hjälpa människor hitta kärlek.

”Silent attraction” är inte SVT:s första kontroversiella satsning inom genren. Tidigare har ”Gift vid första ögonkastet” kritiserats för att hetsa deltagare att gå över sina gränser och ignorera sina egna känslor. Programmet påstod sig använda experter som kunde avgöra vad deltagarna egentligen behövde, bättre än de själva kunde. I verkligheten handlade det om att produktionen valde ut åtta personer bland hundratals sökande som de ansåg passa ihop.

Båda programkoncepten bygger på idén att uppfostra deltagare och få dem att agera mot sina grundläggande värderingar och instinkter. Men att tvinga människor att inte kommunicera sina livsvärderingar leder naturligtvis inte till djupare eller mer genuina relationer. Tvärtom blir kontakterna ytliga och konstlade.

Situationen förvärras ytterligare när programmet kallar in en så kallad expert, i detta fall en tantraterapeut, för att genomföra intimitetsövningar och använda gonggonger för att ”styra upp” situationen. Detta tillvägagångssätt känns mer som parodi än seriöst hjälpmedel för människor som söker äkta kontakt.

Frågan som väcks är om detta verkligen är ett lämpligt innehåll för public service. Gagnar experimentet deltagarna på något sätt? Svaret förefaller vara nej. Tjänar det då åtminstone allmänheten? Inte heller det verkar stämma. Programmet kan möjligen skapa ”bra tv” i bemärkelsen att det genererar tittarsiffror genom sitt sensationella upplägg, men det är något helt annat än att producera kvalitativt innehåll som faktiskt bidrar med något värdefullt.

När SVT väljer att satsa resurser på program som bygger på att ställa människor mot varandra och utnyttja deras utsatthet för underhållning, uppstår en legitim debatt om vad public service egentligen ska stå för. Programmet väcker viktiga frågor om var gränsen går för vad som är acceptabelt att producera med skattebetalarnas pengar, och om underhållningsvärdet verkligen kan motivera det mänskliga priset som deltagarna tvingas betala.