Ledare: “Småhus” är politikernas nya favoritord – men de glömde tomten

Allt fler politiska partier lyfter fram småhusbyggande som en central valfråga, men trots den politiska ambitionen står branschen inför ett grundläggande problem – det finns helt enkelt ingen mark att bygga på. Frågan om bostadspolitik och särskilt småhusbyggandet har blivit en het potatis i den politiska debatten, men verkligheten på marken talar ett annat språk än vallöftena.

Bristen på byggbar mark har blivit en flaskhals som hotar att göra många av vallöftena om fler småhus till tomma ord. Kommuner runt om i landet kämpar med att frigöra lämplig mark för bostadsbyggande, samtidigt som regelverket och plan- och byggprocesserna ofta tar flera år att genomföra. Detta skapar en strukturell utmaning som inte kan lösas enbart genom politiska ambitioner.

Situationen är särskilt pressande i tillväxtregioner och runt större städer, där efterfrågan på småhus är som störst. Här konkurrerar bostadsbyggande med andra markanvändningsintressen som naturskydd, jordbruksmark och infrastruktur. Samtidigt måste kommunerna balansera mellan att möta bostadsbehovet och att bevara grönområden och ekologiska värden.

Byggbranschen själv har länge signalerat att markbrist är ett av de största hindren för att öka produktionen av småhus. Även när det finns politisk vilja och ekonomiska förutsättningar för byggande, stannar projekten upp i väntan på detaljplaner och markanvisningar. I många fall kan det ta upp till fem till sju år från idé till färdigt småhusområde, vilket gör det svårt att möta den aktuella efterfrågan.

Problemet förvärras av att många kommuner har varit restriktiva med att släppa mark för småhusbyggande under det senaste decenniet. Istället har fokus legat på flerbostadshus och förtätning av befintliga stadsområden, i linje med ambitioner om hållbar stadsutveckling och minskat bilberoende. Men detta har lett till en snedvridning av bostadsmarknaden där tillgången på villor och radhus inte hållit jämna steg med efterfrågan.

Det politiska intresset för småhus speglar en bredare samhällstrend där alltfler människor, inte minst barnfamiljer, efterfrågar boende med egen trädgård och mer utrymme. Pandemin förstärkte denna trend då arbete hemifrån blev vanligare och behovet av större boyta ökade. Samtidigt har priserna på befintliga småhus skjutit i höjden i attraktiva lägen, vilket ökat trycket på nyproduktion.

För att möta utmaningen krävs mer än vallöften. Kommuner behöver påskynda sina planprocesser och bli mer aktiva i att anskaffa och exploatera mark. Staten kan spela en roll genom att förenkla regelverket och möjligen ge ekonomiska incitament för kommuner som aktivt arbetar med att frigöra mark för bostadsbyggande. Samtidigt behöver diskussionen om var och hur det är lämpligt att bygga föras på ett konstruktivt sätt, där hänsyn tas till både bostadsbehov och miljömål.

Några kommuner har börjat se över sina strategier och identifierar nya områden för småhusbebyggelse, men processen går långsamt. I vissa fall handlar det om att omvandla industriområden eller andra tidigare exploaterade ytor, i andra fall om att ta i anspråk ny mark i stadens utkanter.

Experter inom fastighetsbranschen pekar på att det krävs en mer koordinerad och långsiktig planering mellan stat, regioner och kommuner för att lösa markbristen. Utan en sådan strategi riskerar vallöftena om fler småhus att bli just det – löften som inte kan infrias i praktiken. Den politiska viljan finns, men för att översätta den till verkliga bostäder krävs mark, plan och tid – tre faktorer som alla är bristvara i dagens Sverige.