Max Hjelm: Kirurgens ord till Alice Stenlöf får det att isa in i märgen

Varken höga kostnader eller betydande medicinska risker har kunnat bromsa den växande populariteten för skönhetsingrepp. På sociala medier delar influerare och porrstjärnor numera öppet tips till unga kvinnor om vilken typ av bröstimplantat som ger bäst resultat. Och utvecklingen stannar inte vid kroppen – i allt högre utsträckning handlar det också om att omforma ansiktet.

I en essä publicerad i magasinet New Yorker beskriver författaren Jia Tolentino förändringen som att ”ansiktet skiljs från personen, och personen från själen, och detta sker framför ögonen på oss, i våra telefoner, på det mest banala sätt, varje dag”. Det är en utveckling som sker i realtid, normaliserad genom daglig exponering i sociala medier.

Trenden omfattar också unga män, som uppmanas att använda steroider och utsätta sig för extrema fysiska påfrestningar. Det blir allt vanligare att injicera botox redan innan 30 års ålder, och i vissa fall redan som tonåring. Skönhetsindustrin har blivit en del av vardagen för allt yngre människor.

Bland de mer avancerade ingreppen finns det så kallade ”deep plane facelift”, ett omfattande ansiktslyft där kirurgen skär av nödvändiga senor för att kunna stoppa in händerna under hakan och flytta allt som en enda del – något som beskrivs som att flytta en halloweenmask. Trots risken för bestående nervskador, betydande smärta och höga kostnader marknadsförs ingreppet med att patienten kan vara tillbaka på jobbet redan efter en månad.

Resultaten kan vara slående. Kris Jenner, matriark i den berömda Kardashian-Jenner-klanen, gick från att se ut som sina 70 år till att kunna misstas för åtminstone 40. På ett plan är det imponerande vad som kan åstadkommas med kirurgiska ingrepp idag. Människor är fria att göra sina val och spendera pengar på vad de vill, vare sig det gäller spel, läsk, böcker eller injektioner.

Men det går inte att undvika frågan om detta representerar ett strukturellt misslyckande – att allt fler människor är beredda att betala stora summor för att slippa se ut som sig själva. För dem som inte är ekonomiskt oberoende kommer dessa ingrepp dessutom med en betydande alternativkostnad. Pengar som hade kunnat läggas på resor, kulturupplevelser, utbildning eller andra livsberikande aktiviteter spenderas istället på drömmen om att bli av med ett ärftligt ansikte eller att sudda ut de år som format en person.

Resultatet av denna utveckling är att människor ser mer och mer lika ut, att fler anpassar sitt utseende till ett snävt Instagram-ideal. Det var inte länge sedan som många kämpade för att fler skulle kunna acceptera sig själva som de var, att en pinnsmal vit modell med rakade armhålor inte skulle vara det enda sättet att vara attraktiv. Den kampen ligger nu i spillror. Idag har drömmen om ett utseende anpassat för att se bra ut på en mobilskärm helt tagit över.

Alla som upplevt äkta attraktion i verkligheten vet att de snäva uträkningarna av ”snygghet” inte spelar någon roll i verkliga möten mellan människor. Det är inte en viss typ av ögon, en specifik rak och smal näsa eller en markerad haka som skapar attraktion mellan människor.

I slutet av förra året uttalade sig en plastikkirurg i Vogue om att fler kändisar börjat prata öppet om sina ingrepp, och framställde detta som något positivt. Argumentet var att det kan ta bort pressen när unga kvinnor förstår att det inte är realistiskt att se ut på ett visst sätt naturligt, samt att det kan få plastikkirurgi att upplevas som mer mänsklig och tillgänglig.

Men som Tolentino påpekar blir logiken absurd: om kändisar berättar om sina plastikoperationer kommer andra att vilja ha mer plastikkirurgi, vilket presenteras som bra eftersom människor fått sämre självkänsla av att så många kändisar opererar sig. Det är en helvetesspiral som bara gynnar klinikerna.

Det är svårt att se det som eftersträvansvärd jämlikhet att alla ska ha möjligheten att se ut som alla andra. Just nu normaliseras en snygghetsideologi som mäts fram på ett sätt som påminner mer om rasbiologins glansdagar än om självacceptans.

I den senaste säsongen av Prime Videos serie ”Girls of Stockholm” illustreras problematiken tydligt. En influerare som redan beskrivs som extremt normsnygg går till en av kändisarnas favoritplastikkirurger för en näskonsultation. Efter att ha mätt näsan med linjal och tittat i speglar konstaterar kirurgen att hon har det ”rådjurssöta” – ögon, hakparti, läppar – men att hennes näsa pekar mer uppåt än vad som anses feminint.

Det kunde naturligtvis lösas med en operation. Kirurgen säger då, nästan exalterad över möjligheten att få operera: ”Om du var min dotter så vet jag, det här hade jag gjort”. Det är ett uttalande som borde göra vem som helst oroad, för att inte säga vettskrämd, kommande från någon med makt att forma människors kroppar.