Ledare: Göran Perssons trick fungerar knappast två gånger

Moderaterna presenterade igår ett vallöfte som väckt debatt: förskolan ska bli helt avgiftsfri. Förslaget lanseras inför valet 2026 och säljs in som ett svar på hushållens pressade privatekonomi. Men bakom den enkla formuleringen döljer sig en komplex ekonomisk och politisk verklighet som nu granskas av såväl ekonomer som konkurrerande partier.

För att förstå räckvidden av löftet krävs en tillbakablick på dagens system. Sedan början av 2000-talet tillämpas en maxtaxa inom den svenska förskolan, vilket innebär att föräldrar som mest betalar cirka 1 500 kronor i månaden för ett första barn. Referenspriset, som styr avgiften, kopplas till prisbasbeloppet och justeras årligen. Totalt rör det sig om betydande summor för landets kommuner, som idag samlar in upp emot 20 miljarder kronor årligen i förskoleavgifter. Att helt avskaffa avgiften skulle därmed innebära ett kraftigt bortfall i de lokala budgetarna.

Kommunernas ekonomi är redan hårt ansträngd efter flera år av inflation och kraftigt ökade kostnader för skola, vård och omsorg. Många kommuner tvingades under förra året till omfattande besparingsprogram, och flera prognoser pekar på fortsatta underskott. Om Moderaterna vill genomföra förslaget måste de först förklara hur de tänkt kompensera kommunerna. Statsbidrag är en given väg, men frågan är var dessa pengar i så fall ska tas ifrån. Partiet har hittills lämnat den frågan obesvarad, något som kritikerna snabbt har noterat.

Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv framstår förslaget som ett typexempel på en generell reform. En generell subvention gynnar alla familjer oavsett inkomst, vilket innebär att höginkomsttagare får lika mycket i sänkt kostnad som låginkomsttagare. Flera oberoende ekonomer har därför ifrågasatt träffsäkerheten. Riktade bidrag, eller ett utökat barnbidrag, skulle enligt flera bedömare vara ett mer effektivt sätt att stötta de familjer som faktiskt behöver det mest. I den meningen riskerar förslaget att bli dyrt, men ineffektivt, något som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna redan har använt som argument i debatten.

Politisk strategi väger dock tungt i valarbetet. Moderaterna har under en längre tid tappat mark i opinionsmätningarna, särskilt bland barnfamiljer i storstadsområdenas kranskommuner. Med detta löfte hoppas partiet vinna tillbaka väljare genom att erbjuda en konkret och lättbegriplig välfärdsreform. Men frågan är om strategin är hållbar. Historiska opinionsundersökningar från SOM-institutet visar att svenska väljare tenderar att föredra genomförda skattesänkningar framför framtida, omfattande förmåner. Att lova en dyr reform utan tydlig finansiering kan uppfattas som ett uttryck för desperation snarare än långsiktig politik.

Det finns dessutom en paradox i Moderaternas agerande. Partiet har under de senaste mandatperioderna profilerat sig som det ekonomiskt ansvarstagande alternativet, ofta med skarp kritik mot oppositionens ofinansierade förslag. Att nu själva komma med ett mycket kostsamt löfte, utan att ens presentera en finansieringsmodell, riskerar att underminera deras trovärdighet i just den fråga där de annars har starkast förtroende bland väljarna. Därför menar flera politiska analytiker att detta kan vara en “fel metod för den som vill vinna val”, då det öppnar upp för attacker om slarvig budgetpolitik.

Reaktionerna från arbetsmarknadens parter och fackförbund har också varit dämpade. Medan LO och Kommunal i grunden är positiva till minskade avgifter för barnfamiljer, pekar de på att reformen måste vägas mot andra, mer akuta behov inom välfärden. Lärarbristen, arbetsmiljön i förskolan och klasstorlekarna är frågor som många anser bör prioriteras före att avskaffa en avgift som redan idag har ett inkomsttak.

Slutligen handlar debatten om en mer grundläggande princip: ska staten satsa på generella bidrag som alla får, eller på riktade insatser som når dem som behöver det mest? Moderaternas förslag om avgiftsfri förskola är onekligen populärt vid första anblick, men det väcker fler frågor än det besvarar. Utan en klar finansiering och en tydlig prioriteringsordning riskerar löftet att bli en belastning för partiet snarare än en valvinnare. För väljarna återstår nu att avgöra om de köper detta som en genuin satsning på familjerna, eller om det helt enkelt är ytterligare ett exempel på hur politiker kastar pengar på problem utan att tänka på långsiktiga konsekvenser.