Äldreboenden i Sverige beroende av invandrad arbetskraft

I ett äldreboende där 100-åriga Gunvor bor, vilket hon beskriver som ett ”lyxfängelse”, är nio av tio anställda födda utomlands. En av dem är Navid Hosseini som kom till Sverige 2015 som flykting, utbildade sig till undersköterska och har nu ambitioner att vidareutbilda sig till sjuksköterska.

Nya statistik som Dagens Nyheter tillsammans med Statistiska Centralbyrån har tagit fram visar att var tredje undersköterska och hälften av alla vårdbiträden i Sverige kommer från länder utanför EU och EES. Majoriteten av dessa personer har kommit till Sverige antingen som flyktingar eller som anhöriga till flyktingar. Många har hunnit bli svenska medborgare, andra har permanent uppehållstillstånd, medan vissa fortfarande riskerar utvisning.

Dessa människor har lämnat sina hemländer och bidrar nu till att ta hand om Sveriges åldrande befolkning. Trots detta beskriver regeringen ofta dessa grupper främst som ett problem. Samtidigt ser politiker på lokal nivå ett helt annat perspektiv – de ser arbetskraft som är nödvändig för att upprätthålla välfärden.

Det är därför inte förvånande att många kommuner motsätter sig regeringens planer på att få människor att lämna Sverige. För kommunpolitiker med ansvar för äldreomsorgen är det uppenbart att en omfattande återvandring skulle få allvarliga konsekvenser för vården av landets äldre.

Liknande mönster kan ses inom hela vårdsektorn. Flera regioner har börjat rekrytera personal direkt från andra länder för att täcka sina personalbehov. I intervjuer med DN uttrycker dessa regioner oro över att regeringens politik – med utvisningar av unga vuxna, strängare krav för arbetskraftsinvandring och andra åtstramningar – ska försvåra rekryteringen av nödvändig personal. Otryggheten som skapas gör Sverige till ett mindre attraktivt land att arbeta i.

Paradoxen blir särskilt tydlig när man betänker att äldreomsorgen, enligt branschbedömningar, behöver rekrytera omkring 50 000 nya medarbetare under de kommande fyra åren. Samtidigt för regeringen en politik som aktivt motarbetar all form av invandring.

Sverigedemokraterna har dessutom gått till val på att dra tillbaka redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd, något som potentiellt skulle kunna leda till massutvisningar. Detta skulle drabba både personer som redan arbetar inom välfärdssektorn och människor som skulle kunna bidra till att fylla framtida personalbehov.

Kritik kommer även från oväntat håll. Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och med lång bakgrund inom Moderaterna, beskriver i en debattartikel hur han nu bor på ett långtidsboende där han vårdas av personal som ständigt lever under hotet om utvisning på grund av regeringens politik. Han förklarar att han inte längre kan rösta på Moderaterna eftersom partiet har ”svikit det som har varit centralt för den moderata tradition” som har attraherat honom.

Svegfors kritiserar särskilt hur systemet nu sätts före individen när människor som förtjänar samma respekt som infödda svenskar utvisas. Hans vittnesmål belyser den mänskliga dimensionen av en politik som ofta diskuteras i abstrakta termer av siffror och statistik.

Inför kommande val väcks därför två centrala frågor: Har Sverige verkligen råd med den utvisningspolitik som drivs av regeringen och dess samarbetspartier? Och är de partier som står bakom denna politik stolta över konsekvenserna av vad som kallas ”återvandringståget”?

Frågan handlar i slutändan inte bara om praktiska överväganden kring personalförsörjning inom äldreomsorgen, utan också om vilken typ av samhälle och vilken människosyn som ska prägla Sverige framöver.