Ledare: Någon måste vara konstruktiv, bara inte jag – sa Ulf Kristersson

Det svenska politiska landskapet befinner sig i ett avgörande skede efter att statsminister Ulf Kristersson (M) formellt lämnat in sin begäran om entledigande. I en framtoning i SVT:s Aktuellt under torsdagskvällen framstod Kristersson som förhållandevis avspänd, trots att det står klart att hans regeringsunderlag förlorat väljarnas förtroende.

Kristersson konstaterade att den socialistiska sidan visserligen fått ett större stöd, men han valde att framhålla att de tre regeringspartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – samtliga vuxit i opinionen. Detta tolkade han som ett kvitto på att väljarna inte anser att regeringen utfört ett dåligt arbete.

Samtidigt var han tydlig med att han inte ser någon anledning att gratulera Magdalena Andersson (S) till segern. Läget är enligt honom alltför låst för att en socialdemokratisk regering ska kunna bildas. Han pekade på att Vänsterpartiet kräver ministerposter, något som Centerpartiet kategoriskt motsätter sig. Därmed saknas en tydlig väg framåt för oppositionen.

Kristersson lyfte fram att det finns vad han kallade en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen, men medgav att begreppet har sina rötter i 1970-talets politiska verklighet. Denna majoritet kan i praktiken inte aktiveras eftersom Sverigedemokraterna kräver regeringsplatser, något som varken Centern eller övriga partier i mitten kan acceptera. Han pekade dessutom på de betydande sakpolitiska skillnaderna mellan C och SD, inte minst i migrationsfrågan.

En central fråga inför de kommande regeringsförhandlingarna är om någon av partiledarna är beredd att ompröva sina tidigare positioner. Kristersson antydde att det kommer att krävas vad han kallade ”konstruktiv öppenhet” för att få fram en ny regering. När programledaren frågade om han kunde tänka sig att samarbeta med Magdalena Andersson i en sådan anda, avfärdade han dock tanken. Han var tydlig med att en samlingsregering, där alla partier ingår, endast är aktuell i krig eller akut kris.

Moderatledaren underströk att han inte tänker agera för att ”rädda” Andersson från hennes regeringsunderlag, och påpekade att ingen bett honom om det. Den avgående statsministerns hållning tycks således vara att det är upp till de andra partierna att finna en lösning, medan hans eget parti håller fast vid sin politiska linje.

Trots de blockerade positionerna finns det sakpolitiska områden där Socialdemokraterna och Moderaterna står varandra nära, exempelvis när det gäller brott och straff, migration, försvar och säkerhet. En eventuell samverkan skulle enligt Kristersson bland annat kunna säkerställa att ny kärnkraft kommer på plats och att den vänstersväng han varnat för aldrig blir verklighet. Teoretiskt sett skulle en lösning vara möjlig om sakpolitiken sätts främst, men den avgående statsministerns uttalanden ger inte vid handen att han själv ämnar ta ett sådant initiativ.

Sverige står nu inför en period av politiska samtal och förhandlingar där partiledarna måste navigera mellan sina löften och krav. Kristerssons framtoning tyder på att Moderaterna intar en avvaktande hållning och överlåter åt motståndarna att reda ut sina interna motsättningar. Den fortsatta processen lär bli avgörande för hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut under de kommande åren.