Ledare: SD struntar i hedersförtryck och islamism – det är muslimerna de är ute efter

Sverigedemokraternas förslag om att förbjuda hijab på allmän plats har väckt stark kritik och satt fokus på gränsen mellan säkerhet, jämställdhet och religiös frihet i Sverige. Förslaget, som presenterades förra veckan, går betydligt längre än tidigare debatter om ansiktstäckande plagg och väcker grundläggande frågor om religionsfrihet och muslimers plats i det svenska samhället.

Under en längre tid har både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna förespråkat ett förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Dessa heltäckande plagg har debatterats utifrån praktiska aspekter, som svårigheter att arbeta inom vård eller utbildning när ansiktet inte är synligt. Men arbetsgivare har redan idag rätt att sätta upp regler kring klädsel när den påverkar den professionella rollen negativt.

Frågan blir då varför ett generellt förbud behövs, särskilt mot bakgrund av grundläggande rättigheter som rätten att välja sina egna kläder utan statlig inblandning. Religionsfriheten, som innebär rätten att tro på vad man vill och leva därefter, är en fundamental del av det svenska samhället. Detta är principer som särskilt Kristdemokraterna, med sina rötter i Pingströrelsen, traditionellt har stått upp för.

En del av argumentationen kring förbud mot burka och niqab grundar sig i misstankar om att kvinnor tvingas bära dessa plagg. Men även i de fall där plagget är påtvingat finns det risk för att ett förbud skapar motsatt effekt. En fundamentalistisk make eller far skulle kunna tvinga kvinnan eller dottern att stanna hemma om hon inte längre kan skyla sig ute i samhället.

Men Sverigedemokraternas senaste förslag visar att det handlar om något annat. När partiet nu vill förbjuda även hijab – en slöja som endast täcker hår och eventuellt axlar – på allmän plats, blir det tydligt att det inte främst handlar om säkerhet eller tvång.

När det gäller hijab på arbetsplatser finns det redan viss reglering. Arbetsdomstolen gav 2023 ett säkerhetsföretag som ansvarar för trygghetsvärdar i Stockholms tunnelbana rätt att neka en anställd att bära hijab. Men detta beslut grundade sig i en ”neutralitetspolicy” som förbjöd alla religiösa symboler, inklusive kippa och synliga kors.

Att förbjuda religiösa uttryck för personer som rör sig i offentligheten i helt privat kapacitet är dock något helt annat. Sverige har religionsfrihet, en grundbult i ett öppet och demokratiskt samhälle. Ett generellt förbud mot religiösa symboler för privatpersoner skulle strida mot dessa principer.

Kan en slöja vara del av förtryck? Utan tvekan kan det vara så, vilket situationen i Iran tydligt visar där moralpolis kontrollerar kvinnors klädsel. Men i Sverige saknas sådan statlig kontroll, och även om en slöja kan fungera som ett verktyg för social kontroll i vissa miljöer, är det också något som många människor väljer att bära av egen vilja. Samma sak gäller de flesta religiösa symboler eller kulturella attribut som signalerar grupptillhörighet.

Den verkliga agendan bakom förslaget blir tydlig i uttalanden från partiföreträdare. När SVT frågade Sara Gille, Sverigedemokraternas jämställdhets- och hederspolitiska talesperson, vad som händer med kvinnor som själva vill bära slöja svarade hon att det finns andra länder att åka till där det är tillåtet. Budskapet är klart: muslimer borde inte bo i Sverige.

Detta är inte ett nytt budskap från Sverigedemokraterna. I mars sa partiledare Jimmie Åkesson i en SVT-dokumentär att man inte kan vara både muslim och svensk. I början av juni upprepade Denice Westerberg, SD-topp och ordförande för Ungsvenskarna, budskapet och förklarade att hon ser det som att muslimer tvingar på andra sin tro bara genom att bygga moskéer i Sverige. Redan 2023 höll Åkesson ett tal där han föreslog att moskéer och minareter i Sverige borde rivas.

Sammantaget pekar utvecklingen på att det för Sverigedemokraterna inte handlar om att bekämpa islamism, hedersförtryck eller tvång, utan om islam som religion. Partiets strategi verkar vara att göra det så svårt som möjligt att vara muslim i Sverige, vilket utgör en fundamental utmaning mot religionsfriheten och det öppna samhällets principer.

Frågan som återstår är hur svenska politiker och väljare kommer att förhålla sig till ett förslag som går stick i stäv med grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. I ett land som värnar religionsfrihet och mångfald blir konsekvenserna av sådana förslag en central politisk fråga inför framtiden.