Fritidskortet når inte de barn som behöver det mest

Trots goda intentioner har det statliga fritidskortet visat sig vara mindre effektivt än förväntat. Folkhälsomyndigheten rapporterar nu att det främst är familjer med god ekonomi som använder bidraget, vilket väcker frågor om programmets verkliga effekt för att öka jämlikheten inom barn- och ungdomsidrott.

Problematiken är tydlig sedan länge: barn och unga i Sverige rör på sig för lite. Det ökade skärmanvändandet påverkar dessutom både sömn, psykisk hälsa och sociala relationer negativt. Även om en viss minskning av skärmtiden har noterats under de senaste åren, förblir stillasittandet ett utbrett problem bland svenska barn.

Särskilt oroande är de socioekonomiska skillnaderna i idrottsdeltagande. I områden med stark socioekonomisk status är cirka två av tre barn mellan 7 och 12 år aktiva i föreningsidrott. I ekonomiskt utsatta områden sjunker denna siffra drastiskt till endast 37 procent.

Med denna ojämlikhet som bakgrund infördes fritidskortet förra året. Grundtanken var god – att ge alla barn, oavsett familjens ekonomiska situation, möjlighet att delta i organiserade fritidsaktiviteter. Genom kortet får familjer 550 kronor per barn i åldrarna 7-16 år att använda till aktiviteter. För familjer som uppbär bostadsbidrag höjs beloppet avsevärt till 2 500 kronor per barn.

Men Folkhälsomyndighetens uppföljning visar nu att intentionen inte blivit verklighet. Efter en genomgång av förra årets användning framkommer att det framför allt är föräldrar med hög utbildningsnivå eller god ekonomi som utnyttjat bidraget. Detta är exakt vad kritiker varnade för innan systemet sjösattes.

Sverige är inte först med att pröva denna modell. Norge genomförde tidigare ett liknande försök men avslutade det när det blev uppenbart att stödet främst gick till familjer som redan hade råd med fritidsaktiviteter – alltså inte till målgruppen som verkligen behövde det ekonomiska tillskottet.

För medel- och överklassfamiljer, som redan innan fritidskortet kunde finansiera sina barns deltagande i fotboll, friidrott, teatergrupper och andra aktiviteter, innebär systemet i praktiken bara en rundgång av pengar. De betalar in skatt, får tillbaka en del i form av fritidskortet, medan statens administration växer utan tydlig samhällsnytta. Dessutom belastas föreningslivet med ytterligare administration för att hantera bidragssystemet.

En mer ändamålsenlig lösning skulle vara att rikta stödet specifikt till de familjer som av ekonomiska skäl har svårt att låta sina barn delta i organiserade fritidsaktiviteter. Ett alternativ kunde vara att höja barnbidraget för familjer under en viss inkomstnivå. Det grundläggande målet bör vara att undanröja ekonomiska hinder för barns deltagande i kultur- och idrottsaktiviteter, inte att staten ska subventionera fritidsaktiviteter för alla barn oavsett familjens ekonomiska situation.

När politiker utformar breda bidragsprogram som når hela befolkningen kan de framstå som generösa, vilket också setts i andra åtgärder som den halverade matmomsen eller sänkta bensinskatten. Men dessa breda stöd tenderar att bli både dyra och ineffektiva eftersom de inte koncentrerar resurserna till de grupper som faktiskt behöver dem mest.

Exemplet med fritidskortet illustrerar ett återkommande problem i svensk bidragspolitik – en ovilja att rikta stöd dit det verkligen behövs. Det reser också frågor om huruvida universella bidragssystem verkligen är det mest effektiva sättet att utjämna socioekonomiska skillnader inom idrott och kultur.

Fritidskortets utformning speglar ett större dilemma: hur ska stödsystem utformas för att nå dem som har störst behov utan att skapa stigmatisering eller administrativa hinder? Erfarenheterna hittills tyder på att den nuvarande modellen inte löser det grundläggande problemet med ojämlikt deltagande i fritidsaktiviteter.

Den slutsats som kan dras är tydlig: Sveriges medelklass behöver inte fler generella bidrag. Istället krävs riktade insatser för att överbrygga den socioekonomiska klyftan i barns möjligheter till en aktiv och meningsfull fritid.