Ledare: Vågar KD och L utmana Ulf Kristersson om tonårsutvisningarna?

I den senaste tidens rapportering har ett allvarligt mänskligt dilemma hamnat i fokus när flera unga vuxna, som levt större delen av sina liv i Sverige, står inför utvisning – ofta till länder de knappt har någon koppling till längre. Fallen uppmärksammas allt mer i svenska medier och har nu blivit en het politisk fråga.

21-årige Batis fick samma dag som han tog körkort ett utvisningsbeslut med posten. Trots att hans familj har rätt att stanna i Sverige och att han arbetar på Danderyds sjukhus, bedöms han inte ha rätt att vara kvar i landet. Ingrid Lindgren, vårdenhetschef på sjukhuset, uttrycker sin frustration över situationen: ”Det är sorgligt hur någon som bidrar och bara vill vara en del av samhället och sin familj, utvisas. Det här måste ses över för så här kan det inte vara meningen att det ska gå till.”

Men dessa utvisningar är inte resultatet av misstag eller enskilda tjänstemäns bedömningar. De är direkta konsekvenser av den migrationspolitik som förhandlades fram i Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Fallen blir allt fler. Jomana, 18 år, har precis fått sin studentmössa men ska utvisas ensam till Egypten, ett land hon inte besökt på 14 år. Ayla arbetar inom LSS-vården och har byggt upp ett liv med sin pojkvän i Sverige, men väntas nu deporteras till Iran. Liknande öden drabbar Ruiqi och Mariam, båda 18 år, som också står inför utvisning utan sina familjer.

Dessa individuella berättelser belyser en viktig politisk fråga: Är målet med en striktare migrationspolitik att helt enkelt minska antalet invandrare, oavsett deras situation, eller handlar det om att främja en bättre integration? Om det senare är fallet finns det svårigheter att motivera utvisning av personer som redan är väl integrerade och bidrar till det svenska samhället.

Den politiska reaktionen har varit blandad. Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet försöker driva igenom en lagändring för att stoppa dessa utvisningar. Socialdemokraterna, som först motsatte sig förslaget, har efter intern kritik ändrat ståndpunkt och kräver nu åtgärder från regeringens sida.

Från regeringshåll är signalerna splittrade. Statsminister Ulf Kristersson (M) har avvisat krav på snabba åtgärder, och Sverigedemokraterna motsätter sig bestämt en förändring. Däremot har Liberalernas partiledare Simona Mohamsson förespråkat införandet av en ”ventil” i systemet, och Kristdemokraternas Ebba Busch har tidigare uttryckt att hon vill stå på ”människans sida snarare än systemets”.

Frågan om tonårsutvisningarna har utvecklats till ett lackmustest för den svenska migrationspolitiken. En humanitär ventil skulle innebära att några fler personer får stanna i Sverige, vilket går emot Sverigedemokraternas uttalade mål om färre invandrare. För övriga partier handlar det nu om att visa om deras löften om en human migrationspolitik är mer än tomma ord.

Den pågående debatten illustrerar spänningen mellan strikta migrationslagar och deras faktiska konsekvenser för enskilda individer. Samtidigt som politikerna diskuterar principfrågor väntar människor som Batis, Jomana och Ayla på besked om deras framtid – ungdomar och unga vuxna som betraktar Sverige som sitt hem och som har etablerat sig i samhället men som nu riskerar att skickas till länder de knappt känner.

De kommande veckorna lär visa om partierna som uttryckt tveksamheter kring dessa utvisningar – framför allt Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna – är beredda att ta strid för en förändring eller om Tidöavtalets strama migrationspolitik fortsätter att implementeras utan undantag.