Ledare: Vi är redan i krig mot Ryssland och måste börja agera därefter

I onsdags fattade den amerikanska kongressen ett betydande beslut kring försvarsfrågor, vilket markerade en märkbar avvikelse från president Donald Trumps hållning. Medan Trump i sin nationella säkerhetsstrategi hade beskrivit Ryssland som en viktig samarbetspartner och europeiska demokratier som det primära hotet, valde kongressen att garantera ekonomiskt stöd till Ukraina på 400 miljoner dollar årligen.

Det kanske mest anmärkningsvärda i beslutet var att kongressen uttryckligen kräver att bli omedelbart informerad om administrationen skulle försöka stoppa det militära underrättelsestödet till Ukraina. Detta ger tydliga signaler om en självständig hållning från den republikanska majoriteten i förhållande till presidentens Rysslandsvänliga position.

I kombination med EU:s beslut från torsdagens toppmöte om lån på 90 miljarder euro till Ukraina, har president Volodymyr Zelenskyj fått visst andrum i en annars pressad situation. De två besluten representerar viktiga säkerhetsgarantier för Ukraina i en tid av ökande osäkerhet kring västvärldens långsiktiga stöd.

Trots dessa framsteg kvarstår betydande utmaningar. EU misslyckades med att nå enighet om användningen av de frysta ryska tillgångarna, vilka skulle kunna utgöra en betydande finansieringskälla för Ukrainas försvar och återuppbyggnad. Tre medlemsländer med nära band till Moskva – Ungern, Tjeckien och Slovakien – tilläts stå utanför låneöverenskommelsen, vilket var det enda sättet att undvika att de använde sina veton för att blockera hela processen.

Denna kompromiss, även om den möjliggjorde ett beslut, blottlägger den fortsatta europeiska splittringen i förhållande till Ryssland. Det väcker också frågor om solidaritet inom unionen – varför ska medlemsländer som aktivt motarbetar europeisk säkerhetspolitik fortsätta ta del av unionens ekonomiska fördelar?

Den mest framträdande motståndaren till att använda de frysta ryska tillgångarna var Belgiens premiärminister Bart De Wever. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom majoriteten av de aktuella tillgångarna, uppskattningsvis hundratals miljarder euro, är placerade hos det belgiska finansinstitutet Euroclear. De Wever, känd för sin nationalistiska agenda och strävan att dela Belgien, hävdade att risken för Belgien var för stor om Ryssland skulle kräva tillbaka sina tillgångar.

Detta argument har dock svag juridisk grund. Enligt internationell rätt har en stat som kränker andra länders suveränitet – som Ryssland gjort genom sin oprovocerade invasion av Ukraina – inte automatiskt rätt till sin egendom. Dessutom innehöll EU:s förslag en mekanism där Ryssland skulle kunna återfå sina tillgångar efter kriget, förutsatt att landet betalar skadestånd till Ukraina för förstörelsen.

Eftersom EU redan tidigare har beslutat att frysa de ryska tillgångarna på obestämd tid finns fortfarande möjlighet att återkomma till frågan i framtiden. En oroande utveckling i sammanhanget är de hot som Ryssland riktat mot både belgiska politiker och ledande personer på Euroclear inför beslutet.

Situationen illustrerar tydligt att konflikten med Ryssland sträcker sig långt utanför Ukrainas gränser. Trots avsaknaden av formell krigsförklaring befinner sig västvärlden i praktiken redan i konflikt med Ryssland på flera fronter – ekonomiskt, diplomatiskt och i cyberrymden. Det som saknas är endast den konventionella militära dimensionen av ett fullskaligt krig.

Besluten från både USA och EU visar att det fortfarande finns en stark vilja att stödja Ukraina, men också att enigheten inom västvärlden ständigt utmanas av skiftande nationella intressen, politisk populism och rädsla för eskalering. I denna komplexa säkerhetspolitiska situation blir samarbetet mellan USA och Europa alltmer avgörande för Ukrainas framtid.