Lisa Magnusson: De bästa föräldrarna är de som inte har några barn

Den svenska föräldralitteraturen har fått ett nytt kapitel. Martin Forster, mannen bakom 2009 års bästsäljare ”Fem gånger mer kärlek”, har nu publicerat en omarbetad version av boken. Det är en publikation som inte bara uppdaterar råden, utan som i praktiken river ner flera av de krav som han själv en gång ställde på landets föräldrar. Med den nya titeln ”Good enough” – tillräckligt bra – markerar han ett tydligt skifte mot ett mer mänskligt och mindre prestationsinriktat föräldraskap.

Den ursprungliga boken, som kom 2009, blev snabbt en standardtext i många svenska hem. Budskapet var tydligt och disciplinerat. För varje negativ kommentar skulle föräldrarna ge fem positiva. Leken med barnen skulle vara fullständigt närvarande, berömmet alltid specifikt och aldrig allmänt. Även vardagssysslor som matlagning skulle förvandlas till pedagogiska övningar, oavsett hur lång tid det tog. Råden var konkreta, men krävde en nästan övernaturlig nivå av självdisciplin. Den som läste boken kunde lätt få intrycket att ett enda felsteg i tonläget kunde rubba hela barnets självkänsla.

Kritiken mot denna strikta modell har vuxit sig starkare på senare år. Psykologisk forskning har visat att hyperföräldraskapet – den ständiga strävan efter optimala insatser – korrelerar starkt med utbrändhet hos både mammor och pappor. Den svenska debatten har länge präglats av höga krav på både närvaro och prestation, delvis sprungna ur en kultur som värderar jämställdhet och omsorg högt, men som samtidigt skapat en press att ständigt räcka till. Under pandemin blottades denna omöjlighet fullt ut, när många föräldrar tvingades kombinera hemarbete med undervisning och dagligvård.

I den nya boken gör Forster en helomvändning. Han varnar nu uttryckligen för farorna med perfektionism och erkänner att föräldrar som tappar humöret, som är trötta och som gör misstag inte gör bort sig. Tvärtom, menar han, är dessa mänskliga brister själva grunden för en stark relation. Genom att visa sig sårbar lär sig barnet att misstag inte är något att skämmas över utan en naturlig del av livet. Det handlar inte om att ge upp alla ambitioner, utan om att omdirigera dem – att investera i relationen snarare än i perfektionen av vardagens alla aktiviteter.

Denna utveckling är inte unik för Forster. Internationellt har tankarna kring ”den tillräckligt bra föräldern” fått ett uppsving, inspirerade av den brittiske barnläkaren Donald Winnicott. Denna skola framhåller att barn inte behöver perfekta föräldrar, utan föräldrar som kan hantera sina egna brister med ett leende. I Sverige har denna diskussion fått extra fart i kölvattnet av pandemin, där många föräldrar tvingades omvärdera sina egna ideal. Efterfrågan på mer realistiska och mindre normativa guider har ökat märkbart.

För de svenska familjerna innebär det nya rådet en välkommen lättnad. Matlagningen med barnen behöver inte längre vara en perfekt orkestrerad aktivitet. Det räcker att de är med, även om det blir kladdigt och tar dubbelt så lång tid. Syftet är inte längre att skapa ett perfekt pedagogiskt ögonblick, utan att helt enkelt vara tillsammans. Forster betonar att barn känner av när en förälder är stressad eller uppfylld av krav, och att detta i längden är mer skadligt än enstaka utbrott av frustration.

Marknaden för föräldralitteratur har reagerat positivt på den förändrade tonen. Där böcker som ”Fem gånger mer kärlek” en gång sålde på grund av sina tydliga regler, lockar nu titlar som betonar förlåtelse och självinsikt. Det speglar en bredare kulturell rörelse där välmående och mental hälsa fått högre prioritet än prestation, även i föräldrarollen. Boken fungerar därmed som en spegel av en tid där gränserna för vad som kan krävas av en individ har blivit tydligare.

Sammanfattningsvis visar Martin Forsters resa från strikt regelverk till en mer humanistisk approach hur föräldraskapets ideal ständigt omförhandlas. Genom att erkänna att den ”robotlika föräldern” inte bara är ouppnåelig, utan direkt skadlig för relationen, har han skapat en plattform för en ärligare och mer hållbar vardag. Och det kanske är den allra viktigaste läxan för både nya och erfarna föräldrar: att den mänskliga felbarheten är en styrka, inte ett misslyckande.