Lisa Magnusson: Epa-gulliganerna räddade en herre i nöd – men de missade det viktigaste

Viljan att försvara Sverige stark trots förändrade attityder till militärtjänst

Trots rubriker om att allt färre svenskar är villiga att dö för sitt land visar en närmare granskning av den senaste myndighetsmätningen en helt annan bild. Faktum är att försvarsviljan bland svenskar är starkare än någonsin, där en överväldigande majoritet – 80 procent – uttrycker beredskap att delta i landets försvar på något sätt.

Det som faktiskt minskat är den specifika viljan till fysisk strid, ett mönster som är särskilt tydligt bland kvinnor. Detta bör knappast ses som förvånande eller alarmerande. Det finns en väsentlig skillnad mellan att vara ovillig att bidra till försvarsansträngningar överhuvudtaget och att helt enkelt inte önska en roll som stridande soldat.

Denna nyans bekräftas av Försvarsmaktens egna företrädare. Både överbefälhavaren och generaldirektören har uttryckt att de inte känner oro över civilbefolkningens beredskapsvilja. Deras lugnande uttalanden är betydelsefulla i en tid när säkerhetspolitiska frågor får allt större utrymme i samhällsdebatten.

Det kan faktiskt argumenteras för att få saker är mer skadliga för ett lands försvarsförmåga än en utbredd känsla av hopplöshet – uppfattningen att individuella insatser är meningslösa eftersom ingen annan bryr sig. Paradoxalt nog är det ofta de som kallar sig för ”Sverigevänner” som mest energiskt sprider denna typ av pessimistiska budskap, trots att verkligheten pekar i motsatt riktning.

Vinterns omfattande snöoväder har fungerat som ett praktiskt test på svenskars hjälpsamhet och civilkurage. Ett belysande exempel kommer från Vittangi, där tonårskillar som kallar sig ”epa-gulliganer” uppmärksammades för att ha räddat en äldre, förvirrad man som befann sig ute i snöstormen. I en intervju med Aftonbladet framhöll en av ungdomarna att sådan omtanke är självklar i en mindre by, samtidigt som han spekulerade i att situationen kanske skulle vara annorlunda i större städer.

Denna föreställning om storstädernas bristande medmänsklighet motsägs dock av verkligheten. Även i Sveriges urbana områden har människor visat stor hjälpsamhet under vinterkrisen – grannar skottar snö för varandra, bilister får hjälp när de kört fast, och på sociala medier erbjuder sig människor att handla för dem som har svårt att ta sig ut i vädret.

Detta mönster av solidaritet och hjälpsamhet bekräftar den bild som myndighetsmätningen faktiskt visar: svenskar är i allmänhet villiga att hjälpa varandra och sitt samhälle när det behövs. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla vill strida i traditionell militär bemärkelse, men försvarsviljan tar sig många andra uttryck.

Denna insikt är viktig för att nyansera den ibland förenklade debatten om försvarsvilja. I en tid av ökande geopolitiska spänningar behöver Sverige både militära och civila försvarsfunktioner, och attitydundersökningar visar att befolkningen i stort är beredd att bidra på olika sätt.

Som en av de hjälpsamma tonåringarna från Vittangi uttryckte det: ”Det är kul att få göra något snällt.” Detta enkla uttalande fångar en grundläggande mänsklig drivkraft som ofta förbises i alarmistiska nyhetsrubriker – många människor finner genuint tillfredsställelse i att hjälpa andra, oavsett om det sker i krigsliknande situationer eller vardagliga kriser.

Försvarsmaktens lugna inställning till mätningens resultat antyder att myndigheterna har en mer nyanserad förståelse av försvarsvilja än vad som ofta framkommer i medierapporteringen. Medan fysisk stridsvilja kan ha minskat något, särskilt bland vissa demografiska grupper, finns det ett brett och starkt stöd för försvaret i stort och en vilja att bidra på olika sätt i händelse av kris eller konflikt.