Tio år har nu gått sedan den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap chockade världen. När klockan närmade sig midnatt kvällen före midsommar 2014 tycktes allt vara klart. En opinionsundersökning på valdagen pekade på att remain-sidan hade vunnit, och brexitkampanjens mest framträdande figur, högerpopulisten Nigel Farage, hade i det närmaste erkänt nederlag.

Men gryningen förde med sig en politisk jordbävning. Balansen i rösträkningen hade vänt, och britterna hade röstat för att lämna Europeiska unionen. En utmattad premiärminister David Cameron meddelade sitt avgångsbeslut. Han hade kampanjat hårt för fortsatt EU-medlemskap och ansåg sig därför inte vara rätt person att leda landet genom den process som nu väntade.

Hans efterträdare Theresa May skulle också komma att kämpa med samma utmaning. Även hon tillhörde remain-sidan och representerade i grund och botten en annan politisk era. Sprickorna inom det konservativa partiet skulle visa sig vara djupare än någon kunnat föreställa sig.

I samband med årsskiftet 2016–2017 hördes röster om att brexit var värre än Donald Trumps presidentskap. Utträdet var permanent, medan den amerikanske presidenten bara skulle sitta i fyra år. Det var en bedömning som i efterhand framstår som tveksam. Storbritanniens exit kallades även för Vladimir Putins våta dröm, och säkert gladde det den ryske ledaren. Men i praktiken har det brittiska utträdet inte gjort livet nämnvärt enklare för Putin. När det gäller säkerhetspolitik och stödet till Ukraina har Storbritannien visat sig vara en pålitlig partner för Europa.

För Europeiska unionen har utträdet visat sig vara hanterbart. I viss mån har det till och med underlättat den fördjupning av samarbetet som följt av pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina. London var historiskt sett alltid den mest tveksamma rösten när det handlade om att överföra mer makt till Bryssel. Men för Storbritannien själv har konsekvenserna varit förödande.

Den ekonomiska skadan är uppenbar. Landet vände ryggen åt sina viktigaste handelspartner och tvingades ägna år åt att förhandla fram nya regelverk. Detta skapade omfattande osäkerhet och fick näringslivet att bromsa investeringarna. Visionen om ett ”globalt Storbritannien” med bättre tillgång till större marknader utanför EU har visat sig vara en illusion. I en värld där en handelsprotektionistisk president samtidigt flyttade in i Vita huset blev hela idén direkt orimlig.

Men den verkliga katastrofen ligger i vad brexit har gjort med politiken i ett land vars parlamentariska demokrati tidigare var själva symbolen för stabilitet och funktionalitet. David Cameron ville göra sig av med Europafrågan en gång för alla. Den splittrade hans konservativa parti, där en stark EU-skeptisk falang under Tony Blairs tid hade dragit ner hela partiet. Samtidigt hotade Farages parti Ukip att dränera Tories på väljare i viktiga valkretsar. Cameron lovade därför en folkomröstning inför valet 2015 för att konsolidera högern.

Strategin gav ett initialt framgångsresultat. De konservativa vann oväntat egen majoritet i valet. Men segern skulle visa sig bli tidernas pyrrhusseger. Cameron försvann själv i folkomröstningens virvelvind, men populismspöket dog inte utan fick istället fritt spelrum.

Under kampanjen lovade brexitförespråkarna både frihandel och stängda gränser, både mindre stat och mer pengar till hälsovården. Boris Johnson formulerade sin princip bokstavligen som ”have your cake and eat it” – att man kan både ha kakan kvar och äta upp den.

En del konservativa som velat stanna i EU tröstade sig med att brexit åtminstone skulle ta död på populismen. För vad var poängen med Nigel Farage när utträdet väl var genomfört? Nu skulle de konservativa kunna dominera politiken. Men så blev det inte.

Farage startade ett nytt parti, Brexit Party, och sedan ytterligare ett, Reform UK, med fokus på invandringsmotstånd och kulturkrig. Högerväljarna strömmade till, Tories försökte följa efter, och mittenväljarna försvann. Boris Johnson, Liz Truss och Rishi Sunak slukades alla av den ekonomisk-politiska tornado som brexit släppte lös.

Idag når de konservativa runt 18 procent i opinionsundersökningarna, medan Reform UK har drygt 25 procent. Labours ledare Keir Starmer kämpar också, till stor del på grund av den finanspolitiska tvångströja som Storbritannien hamnat i till följd av brexits negativa konsekvenser för ekonomisk tillväxt.

Tanken att Nigel Farage skulle kunna bli den dominerande kraften i brittisk politik, kanske till och med flytta in i Downing Street, var omöjlig för tio år sedan. Det är den inte längre. En uppenbar läxa är att man inte ska mata populistmonstret i förhoppning om att det ska bli nöjt.

En annan insikt är att högerpopulismens frammarsch inte är oundviklig eller strukturellt förutbestämd. På vissa håll lyckas populistledare kapa etablerade partier och ta sig till makten. På andra håll hålls de borta från regeringsmakten tills stormen lagt sig.

Flera faktorer spelade roll för brexitutgången. Torytungviktarna Boris Johnson och Michael Gove beslutade sig sent för att kampanja för utträde och gav projektet en legitimitet det tidigare saknat med enbart Farage i spetsen. Det europavänliga Labour valde 2015 den EU-skeptiske Jeremy Corbyn till partiledare. Flyktingkrisen briserade samma höst och gav bränsle åt det invandringsmotstånd som energisatte brexitkampanjen.

Trots att midsommaren 2016 var den sämsta tänkbara tidpunkten för remain-sidan var resultatet jämnt. Världen hade inte behövt se radikalt annorlunda ut för att britterna skulle ha röstat för att stanna. För dem hade det dock inneburit en helt annan värld än den de nu klev in i – en värld präglad av politiskt kaos, ekonomisk stagnation och fragmenterad demokrati.