Max Hjelm: Dags att erkänna att Parisa Liljestrand hade rätt

Förra veckan sändes en uppmärksammad diskussion i P1 där kulturcheferna från Sveriges fyra största dagstidningar bjöds in för att samtala om tillståndet i svensk kulturpolitik. Samtalet utvecklades snabbt till ett mönster som fått flera bedömare att höja på ögonbrynen. Deltagarna var i stort sett överens om att kulturen behöver mer skattepengar, att läskrisen bland barn måste tas på allvar och att kulturministerns ton har varit väl utmanande. Till slut fällde Expressens kulturchef Victor Malm en kommentar som fångade stämningen: ”Gud vilka produkter av en lång konsensus om svensk kulturpolitik vi är”.

Den formuleringen kan ses som en träffande beskrivning av ett kultursverige som sällan utmanar sina egna utgångspunkter. När branschen nu samlas på Bokmässan i Göteborg lär samma budskap upprepas: kulturen måste uppvärderas. Men bakom enigheten döljer sig en ovilja att diskutera vad en sådan uppvärdering egentligen innebär i praktiken, menar flera röster i debatten. Risken är att nästa kulturminister snabbt accepteras så länge denne höjer bidragen till folkbildningen, närvarar på galor och hyllar kulturskapare.

Konsensus har onekligen sina fördelar, men den tenderar också att dämpa den skarpa idédebatt som kulturen skulle behöva. Kulturvärlden behöver fler öppna konflikter om kulturens uppgift och om hur finansieringen bör se ut. Annars finns en uppenbar risk att den politiska utvecklingen styrs av symbolhandlingar snarare än genomtänkt politik.

Den avgående kulturministern Parisa Liljestrand har under sin tid fått utstå omfattande kritik från kulturskapare och branschorganisationer. Men flera bedömare menar att hon ändå har öppnat dörrar som hennes efterträdare kan utnyttja. Två initiativ lyfts särskilt fram. Dels den delvis privata finansieringen av Operans renovering, dels den utredning om breddad kulturfinansiering som presenterades i maj. Där föreslås bland annat utökade möjligheter till donationer och sponsring som komplement till de offentliga bidragen. Utredningen betonade samtidigt att en sådan utveckling kräver en stabil och stärkt offentlig finansiering i botten. Förslaget har välkomnats av branschorganisationer som Sveriges museer och Svensk scenkonst.

Socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Björn Wiechel har däremot avfärdat förslaget, med argumentet att det skulle underminera de offentliga satsningarna. Den kritiken är enligt flera bedömare missvisande. Tidöregeringen minskade kulturanslagen utan att samtidigt bredda finansieringsbasen, vilket fick större konsekvenser än i länder med mer utvecklade system för privat finansiering. Om utredningens förslag nu skrotas av ideologiska skäl riskerar kultur- och konstlivet att gå miste om betydande intäkter, menar kritikerna.

En annan fråga som väckt debatt är kulturens allt tydligare koppling till nationell sammanhållning och beredskap. Allt fler aktörer framhåller kulturens roll i totalförsvaret och som sammanhållande kraft i oroliga tider. Men den utvecklingen är inte okomplicerad. Det finns en oro att konsten ska bli ett redskap för politiska projekt snarare än att få verka fritt. Frågan har bland annat väckts i samband med att civilminister Carl-Oskar Bohlin visat intresse för kulturens roll i beredskapsarbetet, och i diskussioner om den så kallade nationalromantiska berättelsen om Sverige, där historikern Lars Trägårdh ofta figurerar.

Victor Malm menade efter P1-samtalet att kulturpolitiken blivit ett alltför tråkigt ämne och efterlyste en skarpare estetisk debatt. Men att överge den politiska diskussionen vore enligt flera bedömare ett misstag. De senaste fyra åren har präglats av en bred och samstämmig kritik mot Parisa Liljestrand. Den kritiken har i många fall varit berättigad, men nu väntar en svårare diskussion. Frågan är om kultursverige är berett att erkänna att delar av den politik som förts faktiskt pekar framåt – och om man vågar fullfölja den.