Max Hjelm: Hon ser sin man som en förälder

Karolina Ramqvists nya roman ”Nattsäsong” skildrar en människa som vägrar att kliva in i vuxenlivet. Huvudpersonen lever som ett barn – inte bokstavligt, men i sin relation till allt omkring sig. Hon har inga måsten, inga krav, inga val. Men den frihet som följer med sysslolösheten är en chimär. Romanen visar hur det som först ser ut som ett fritt tillstånd i själva verket är en förlängd väntan, där ingenting avgörs och ingenting tar form.

Ramqvist har under två decennier etablerat sig som en av de mest egensinniga rösterna i svensk samtidslitteratur. Hon skriver ofta om kvinnor i gränslandet mellan trygghet och upplösning, om begär, moderskap och de tysta överenskommelser som styr vardagen. Hennes böcker rör sig gärna i ett personligt och psykologiskt rum, men de är aldrig avskärmade från samtiden. Tvärtom tar de ofta temperaturen på det som är svårt att sätta ord på – det där som ligger precis under ytan i ett liv som ser välfungerande ut.

I ”Nattsäsong” är utgångspunkten ett slags overksamhetens tillstånd. Huvudpersonen har ställt sig utanför de val som normalt definierar en vuxen tillvaro. Hon arbetar inte, hon väljer inte, hon tar inte ställning. På ytan kan det se ut som en befrielse från pressen att vara någon, att bli något, att hela tiden röra sig framåt. Men romanen borrar i vad det kostar att stanna kvar i en sådan position. Att inte välja är också ett val – och ofta ett val som görs på bekostnad av det egna livet.

Titeln anspelar på en årstid när allt vilar, när mörkret tar över och väntan blir en del av tillvaron. Natten är inte bara en tid på dygnet, utan också ett psykiskt tillstånd. Ramqvist använder den växlingen skickligt. Det är inte en berättelse om stora händelser, utan om frånvaron av dem. Ändå är romanen långt ifrån stillastående. Språket bär fram läsaren genom en inre rörelse, där frågor om ansvar, längtan och självbild successivt träder fram.

Det finns en samtida nerv i det här temat. Allt fler unga vuxna skjuter upp etableringen, flyttar hemifrån senare och väljer bort fasta relationer, karriärer och åtaganden. Ekonomiska förutsättningar spelar in, men det handlar också om en ovilja att sluta vara tillgänglig för det egna livet. Ramqvist fångar den oviljan utan att döma den. Hon väcker i stället frågan om vad som händer när frihet förväxlas med icke-deltagande. Den som slipper välja slipper också misslyckas. Men den riskerar att aldrig få syn på vem hon själv är.

”Nattsäsong” är en roman som i hög grad kretsar kring tid och vad vi gör med den. Huvudpersonen lever som om hon hade evigt på sig, som om livet vore något som börjar senare. Ramqvist låter läsaren känna den där overkliga känslan av att vara mitt i något utan att riktigt vara närvarande. Just där ligger styrkan i berättandet.

För läsare som följt Ramqvists tidigare böcker är det här ett bekant landskap. Även i hennes tidigare produktion finns en fascination för människor som befinner sig i utkanten av sina egna liv, ofta i mötet mellan stadens anonymitet och det nära, nästan kvävande, inre rummet. Men i ”Nattsäsong” är tonen prövande snarare än bekräftande. Romanen ställer frågor och låter dem vara öppna. Det gör den både obehaglig och angelägen.

Karolina Ramqvist har aldrig varit en författare som levererar enkla svar. ”Nattsäsong” är inget undantag. Den lämnar läsaren med en känsla av att något viktigt har sagts, utan att allt har sagts klart. Det är en roman om att inte välja, men också om priset för att aldrig ta steget in i sitt eget liv. Den passar in i en höst där många verkar söka efter berättelser om det svårfångade vuxenlivet – och om de val som väntar, oavsett hur länge man försöker skjuta upp dem.