Max Hjelm: Liberalernas självskadebeteende är tragiskt att se

Liberalernas historiska kris – kan äldsta partiet åka ur riksdagen?

Opinionssiffrorna för Liberalerna sjunker till historiskt låga nivåer och flera tunga namn lämnar partiet inför höstens val. Under fredagen meddelade den profilerade riksdagsledamoten Gulan Avci att hon drar tillbaka sin kandidatur. Senare samma dag rapporterade SVT att även partiets förste vice gruppledare Louise Eklund inte ställer upp, och att Landskronaprofilen Torkild Strandberg har lämnat partiledningen.

Med siffror som 1,8, 1,4 och senast 2 procent i DN/Ipsos mätningar står det en gång så inflytelserika partiet inför ett existentiellt hot. Frågan som allt fler ställer sig blir oundviklig: Är det nu Liberalerna slutligen åker ur riksdagen?

Det som tidigare hette Folkpartiet var instrumentellt i införandet av allmän rösträtt i Sverige och betraktas av många som landets mest framgångsrika parti sett till politiskt genomslag. Det moderna Sverige är i många avseenden mer en produkt av Bertil Ohlins socialliberalism än av socialism. Partiets idéer om en välfärd med individualistisk prägel, försvar för marknadsekonomi, jämställdhet och internationell öppenhet har blivit svenska kärnvärden.

Som den konservative skribenten Johan Hakelius påpekade i en Timbro-skrift 1994: ”Sverige må ha haft socialdemokratiska regeringar under större delen av efterkrigstiden, men det fåtal punkter där dessa idémässigt avvikit från den socialliberalism Ohlin proklamerade har i regel inte omsatts i handling”.

Partiets historiska mittposition formulerades särskilt tydligt under Per Ahlmarks tid på 70-talet, med den träffsäkra parollen ”sociala reformer utan socialism”.

Paradoxalt nog är den liberala ideologin fortfarande den som flest väljare helt eller delvis identifierar sig med. Men detta översätts inte längre till röster på Liberalerna. Mellan valen 2018 och 2022 förlorade partiet 41 000 väljare till Socialdemokraterna. Efter inträdet i den nuvarande regeringen har partiets väljarstöd fortsatt att erodera, framför allt åt vänster, mycket på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna och regeringens politik.

Dagens Liberalerna sitter i en regering som minskat biståndet, reducerat stödet till de ekonomiskt utsatta och sänkt ambitionerna i klimatpolitiken. I skolfrågan – det enda välfärdsområde där partiet fortfarande har ett starkt förtroende – liknar deras politik mer vänsteroppositionens, men de insisterar på att genomföra den med en högerregering som fundamentalt har en annan syn. Under de senaste årtiondena har Liberalerna ofta positionerat sig till höger om Moderaterna i ekonomiska frågor, något som för övrigt även gällt Centerpartiet.

Liberalerna av idag bär få likheter med det parti som en gång dominerade den politiska mittfåran. Inför höstens val verkar strategin för att vända den negativa trenden vara att än en gång förankra sig stadigt i borgerligheten och lova att fortsätta vara garanten för att nationalismens parlamentariska gren, Sverigedemokraterna, får inflytande.

Som poeten Isabella Nilsson uttryckte det i sin Augustprisnominerade diktsamling ”Tomhet och ömhet” från 2025: ”kan man verkligen tala om självskadebeteende när man inte varit sig själv den senaste tiden?” Det är svårt att inte associera dessa ord med Liberalernas situation.

Det skulle onekligen innebära ett historiskt skifte om Liberalerna, ett av Sveriges äldsta partier, försvinner från riksdagen. Men kanske ännu mer bekymmersamt är att den socialliberalism som partiet traditionellt representerat redan idag tycks sakna ett tydligt hem i svensk politik. Frågan är om denna idétradition, som varit så formativ för det moderna Sverige, nu riskerar att förlora sin parlamentariska förankring helt och hållet.

Med tre avhopp på bara en dag och opinionssiffror som konsekvent ligger under eller kring riksdagsspärren, står Liberalerna inför sin kanske allvarligaste kris någonsin. Höstens val kommer att avgöra om detta historiska parti får fortsätta forma svensk politik eller om en epok går i graven.