Max Hjelm: Ska bara rikemansbarn och entreprenörer bo här?

Stockholms bostadsmarknad har under det senaste året tagit ett tydligt kliv mot en ny prisnivå. Enligt färska siffror närmar sig kvadratmeterpriset i huvudstaden 125 000 kronor, vilket innebär en uppgång på nästan nio procent på bara tolv månader. Utvecklingen har väckt både glädje bland säljare och oro bland dem som står utanför marknaden.

För den som redan äger sin bostad är prisutvecklingen förstås positiv. Långvariga bostadsrättsinnehavare kan sälja med betydande vinst, banker ser ökade utlåningsvolymer och mäklarkåren noterar stigande provisioner. Men frågan är vad som händer med dem som varken ärver eller har möjlighet att komma in på marknaden.

De som saknar eget kapital och hyr sitt boende hamnar i en allt svårare situation. De långa bostadsköerna tvingar många att flytta mellan osäkra andrahandskontrakt, ofta till priser som gör det nästintill omöjligt att spara ihop till en egen insats. Tidigare i år varnade Region Stockholm i en rapport för att vårdpersonal får allt svårare att bo inom pendlingsavstånd från sina arbetsplatser. På 25 år har antalet kvadratmeter som en sjuksköterska har råd med nästan halverats.

Utvecklingen har också uppmärksammats i kulturlivet. I Maxim Grigorievs nya roman ”Adrian”, hans första Stockholmsskildring, beskrivs hur huvudstaden förändrades efter att utförsäljningen av allmännyttan släpptes fri i mitten av 2000-talet. Staden rensades på oönskade element och dess hjärta skänktes åt bankpalats, kontor och kedjevaruhus. Plats för renhet och lyx, inte för fattiga och dagdrivare. ”Rätt sorts människor skulle göra rätt sorts grejer på stan”, skriver Grigoriev.

Frågan är var gränsen går för vilka som anses vara rätt sorts människor. Lärare, sjuksköterskor och poliser – är de inkluderade? Utvecklingen kan inte enbart skyllas på en specifik ombildningsreform, men riktningen påminner om när New Yorks dåvarande borgmästare Michael Bloomberg kallade staden för en ”lyxprodukt”. Som om det vore ett mål att skapa en miljonstad enbart för rikemansbarn och framgångsrika entreprenörer.

Även för dem som faktiskt lyckas ta sig in på marknaden är förändringen inte nödvändigtvis positiv. Många par flyttar in i lägenheter som omedelbart renoveras, ofta med byggarbetare på plats från första dagen. De väljer tapeter de egentligen inte gillar och vitvaror de inte behöver. Istället för att inreda ett hem rustar de ett investeringsobjekt som snabbt ska säljas vidare med vinst. Jakten på ständigt stigande kvadratmeterpriser blir ett ändlöst ekorrhjul.

Bostadsmarknaden i Stockholm rör sig nu mot en gräns som för många känns mer som en mardröm än en dröm. Men det är viktigt att komma ihåg att utvecklingen är ett resultat av politiska vägval, inte naturlagar. Vilken typ av stad vi vill ha är fortfarande en fråga om prioriteringar.

För den svenska ekonomin har bostadsmarknaden länge varit en central fråga. Hushållens skuldsättning har ökat under flera decennier och Riksbanken har vid flera tillfällen varnat för de risker som höga bostadspriser innebär. Samtidigt har byggtakten varit låg i förhållande till befolkningsutvecklingen, vilket ytterligare pressat priserna uppåt.

Den nuvarande situationen är inte unik för Stockholm. Liknande mönster syns i andra storstadsregioner i Europa, där bostadsbrist och stigande priser skapar växande klyftor mellan generationer och inkomstgrupper. I Köpenhamn och Oslo har debatten om bostadsmarknadens utveckling varit minst lika intensiv som i Sverige.

För Stockholm återstår att se om den nya prisnivån blir bestående eller om marknaden så småningom stabiliseras. En sak är säker: frågan om vem som har råd att bo i huvudstaden kommer att fortsätta vara en av de mest centrala politiska frågorna under de kommande åren.