Regeringsbildningen efter höstens val är fortsatt olöst. Talman Andreas Norlén har gett Magdalena Andersson (S) ett nytt sonderingsuppdrag, sedan hon själv avbröt det första försöket. I fredags återlämnade talmannen uppdraget till henne, samtidigt som han underströk att processen kräver omprövning och eftertanke.
Ett sonderingsuppdrag innebär att en partiledare kartlägger vilka regeringsalternativ som finns, innan talmannen föreslår en statsministerkandidat. Det är alltså inte ett mandat att bilda regering, utan ett sätt att undersöka vad riksdagen kan acceptera. I det svenska systemet krävs inte att en statsministerkandidat får en majoritet av rösterna. Det räcker att inte fler än 174 ledamöter röstar nej.
Bakgrunden till det nya uppdraget är ett splittrat valresultat. Efter valet fick Ulf Kristersson (M) först i uppdrag att sondera möjligheterna. Några dagar senare bad han att bli entledigad. I ett brev till talmannen skrev han att förutsättningarna för att bilda regering är svåra och att partierna måste visa en konstruktiv öppenhet för att en statsminister ska kunna tolereras.
Kristersson har sedan dess varit tydlig med att alla tänkbara lösningar framstår som osannolika. I en intervju med Dagens industri sammanfattade han läget: ”Att V viker sig är osannolikt, att C viker sig är osannolikt, att det finns en förändring på min sida är osannolikt.” Han tillade att ett extraval är osannolikt, men att det mest osannolika vore att Sverige aldrig mer får en regering.
DN:s oberoende liberala ledarsida drar slutsatsen att något ändå kommer att inträffa. Frågan är bara vad.
Det är inte första gången Sverige hamnar i en utdragen regeringsbildning. Efter valet 2018 dröjde det mer än fyra månader innan Stefan Löfven kunde bilda en ny regering. Den gången löstes dödläget genom Januariavtalet, där S, MP, C och L enades om en gemensam politik. Frågan är om en liknande uppgörelse kan formas nu, eller om det krävs en helt ny konstellation.
Två huvudvägar framträder. Den ena går via Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. På Centerpartiets inbjudan ska partierna snart träffas. Om de kan enas om ett gemensamt regeringsunderlag, byggt på sakpolitiska överenskommelser, skulle det kunna ge en regering med stöd i riksdagen. En sådan lösning förutsätter dock att Centerpartiet och Vänsterpartiet kan samsas, vilket hittills har varit en av de svåraste frågorna i svensk politik.
Den andra vägen är att Kristersson tar initiativ till en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och ett av de mindre mittenpartierna. Det alternativet har Kristersson avfärdat. En samlingsregering är enligt honom bara tänkbar vid krig eller krigsfara. Dessutom skulle en S-M-regering med ett mittenparti inte vara en samlingsregering i egentlig mening, eftersom en majoritet av riksdagspartierna skulle stå utanför.
Samtidigt har M-ledaren sagt att han är beredd att försöka bilda regering om Andersson misslyckas. Men då måste några röda linjer förflyttas. ”Annars får vi ingen regering igen”, har han sagt. Det är den inställningen som krävs i en tid när det mesta framstår som osannolikt, enligt DN:s ledarsida. Processen rör sig bara framåt om partierna är beredda att ompröva sina positioner.
Ytterligare en dimension är Sverigedemokraternas roll. Partiet blev näst störst i valet och ingår i det underlag som M, KD och L skulle behöva för en högerregering. Kristersson har uteslutit SD från regeringsställning, men samtidigt är SD:s tolerans avgörande för en borgerlig lösning. Det gör att både C och V kan få ett avgörande inflytande, trots att de befinner sig på var sin sida om blockgränsen.
Centerpartiet och Vänsterpartiet hamnar därmed i en nyckelroll. Båda har hittills markerat tydliga gränser, men båda kan i teorin påverka vilken regering som kan bildas. För Andersson innebär det nya uppdraget en chans att pröva om de fyra partierna till vänster och i mitten kan enas. För Kristersson handlar det om att hålla dörren öppen för en lösning över blockgränsen, trots att han själv tidigare stängt den.
Talmannen har inga fasta tidsgränser att förhålla sig till. Processen kan fortsätta tills en statsministerkandidat accepteras av riksdagen. Det ger partierna utrymme att förhandla, men också risk för en långdragen period av politisk osäkerhet.
DN:s ledarsida menar att Kristerssons hållning är nödvändig. Utan omprövning och eftertanke, från både honom och de andra partiledarna, lär regeringsfrågan förbli olöst. Utgången är fortfarande oviss. Det enda som tycks säkert är att något måste hända – frågan är bara vad.
