Oscar Jonsson: Storbritannien är inte redo för krig med Ryssland – är någon det?

Den nya tv-serien The Wargame har premiär denna vecka på Sky TV. Serien bygger på ett tre dygn långt krigsspel där ett fingerat ryskt angrepp mot Storbritannien står i centrum. Medverkar gör tidigare toppolitiker, generaler och experter, som tvingas fatta beslut under hård tidspress. En av deltagarna är skribenten Oscar Jonsson, som i en artikel på Dagens Nyheters ledarsidor berättar att han spelade den ryska generalstabschefen och själv fick lägga upp anfallsplanen.

För svensk del brukar Storbritannien räknas som en av Europas två stora militärmakter, tillsammans med Frankrike. Men sett ur ryskt perspektiv framträder en betydligt svagare bild. Storbritanniens möjligheter att slå mot Ryssland inskränker sig i praktiken till ett sextiotal Tomahawk-kryssningsrobotar på ubåtar, utöver de strategiska kärnvapnen. Något mer finns knappast. Ett flyganfall med Eurofighter Typhoon mot Kaliningrad, den ryska exklaven mellan Polen och Litauen, med Storm Shadow-robotar skulle vara en extrem högriskmanöver med låg sannolikhet att träffa.

Ryssland kan därmed räkna med små militära risker. De vapensystem som når de brittiska öarna är desamma som Ukraina möter nästan varje vecka: kryssningsrobotar, ballistiska robotar och långräckviddiga attackdrönare. Ryssland tillverkar uppskattningsvis omkring 700 ballistiska robotar av typen Iskander-M om året, vid sidan av flera andra system. Det handlar alltså om vapen som redan används i stor skala i Europa.

Storbritanniens försvar mot dessa vapen är anmärkningsvärt tunt. Endast sex jagare av typ 45 kan skjuta ned ballistiska robotar, och i krigsspelet är tre av dem på varv medan två befinner sig utomlands. Den brittiska regeringen ställs därmed inför ett svårt vägval: skicka den enda tillgängliga jagaren till London för att skydda huvudstaden, eller till ubåtsbasen i Skottland för att skydda landets kärnvapendeterrent.

Flera deltagare i tv-serien frågade hur Storbritannien kunnat hamna i det läget. De med militär bakgrund gav ett tydligt svar: varningar har ignorerats i över tio år, för få förmågor har upphandlats och prioriteringarna har varit fel. Krigsspelet gör konsekvenserna konkreta. Det är lätt att avfärda ett abstrakt påstående om att försvaret är underfinansierat, men svårare att bortse från att bara en jagare finns till hands när en ballistisk robot är på väg.

Serien visar också hur beroende Storbritannien är av allierade. Den brittiske överbefälhavaren i The Wargame säger att landet skulle hålla i två veckor, men Jonsson tycker att det låter optimistiskt. Som jämförelse har USA avfyrat nästan tusen Tomahawkrobotar mot Iran, medan Storbritannien förfogar över ett sextiotal. I krigsspelet uppträder en tveksam amerikansk utrikesminister som talar om ”Amerika först” och framställer sig som medlare mellan två parter, snarare än som Storbritanniens främsta allierade i Nato. Uttrycken påminner om retoriken kring Ukraina.

Det som gör The Wargame obehagligt trovärdig är psykologin hos dem som spelar den brittiska regeringen. Deras beslutsamhet, tvekan och naivitet upplevs som genuin. Produktionsbolaget valde att inte visa den ryska sidan i den färdiga serien, men delar av anfallskalkylen syns ändå.

Utanför krigsspelet har verkligheten redan hunnit i kapp. Premiärminister Keir Starmer avgick tidigare i år, och en bidragande orsak var försvarsminister John Healeys avgång elva dagar tidigare. Healey lämnade i protest mot för låga försvarsutgifter och krävde 18 miljarder pund till 2030 för att nå målet om 3 procent av BNP. Ironiskt nog blev det bara 5 miljarder pund när han senare blev finansminister. Enligt Jonsson kommer den inslagna vägen inte att lösa de problem som krigsspelet blottlägger.

För Sverige finns anledning att reflektera. Storbritannien är en av de stater som Sverige räknar med när USA drar ner på sin närvaro i Europa. Om en av Europas militärt starkaste länder har sådana brister, säger det en hel del om den säkerhetspolitiska utmaning som kontinenten står inför.