Richard Swartz: Vår svenska krona är på väg mot botten igen

Den svenska kronan faller igen. Mot både dollarn och euron har valutan tappat mark den senaste tiden, och försvagningen väcker förvånansvärt lite debatt. För inte så länge sedan beskrev ekonomer kronan som efterfrågad och stärkt. Nu pekar utvecklingen i motsatt riktning, och den långsiktiga trenden är tydlig.

Det är svårt att hitta en skarpare kontrast än den schweiziska francen. Ett vanligt femfrancsmynt från 1976 är i dag värt drygt 60 kronor. Då motsvarade det omkring 16 kronor, och i början av 1960-talet knappt 6 kronor. Schweiz har under hela den perioden haft en stark valuta. Det beror på landets politiska stabilitet, låga statsskuld och rykte som en säker hamn i kristider. När oron på de internationella marknaderna ökar söker sig investerare hellre till francen än till många andra valutor.

Den svenska kronans svaghet har flera förklaringar. Under långa perioder har Riksbanken fört en mer expansiv penningpolitik än Europeiska centralbanken och den amerikanska centralbanken. Men kronans problem kan inte enbart skyllas på räntor. Kronan är en liten valuta med begränsad handel, vilket gör den känslig för internationella kapitalflöden. När riskaptiten minskar säljer investerare svenska tillgångar. Det mönstret har upprepats gång på gång.

Den svaga kronan har dock två sidor. För exportindustrin är en låg växelkurs en fördel. Stora svenska företag, inte minst inom verkstad, skog och gruvindustri, får mer betalt i kronor för sina exportinkomster. Samtidigt drabbas hushåll och importerande företag av dyrare varor. Bränsle, livsmedel och insatsvaror som köps utomlands blir kostsam. Inflationen får därmed lättare att bita sig fast, och Riksbankens arbete med att hålla nere priserna försvåras.

Att Sverige och Schweiz ändå ofta jämförs är inte konstigt. Båda är små, exportberoende länder med hög levnadsstandard, neutralitetstradition och ett rykte om ordning och reda. Likheterna är dock ytliga. Schweiz har i dag en levnadsstandard och social trygghet som få andra länder kan matcha. Landets direktdemokrati har skapat en politisk kultur där medborgarna är vana vid att värden måste skapas innan de kan fördelas. Den skillnaden speglas i valutornas utveckling.

Perspektivet blir ännu tydligare vid en blick på de valutor som fanns i det forna Östeuropa. I en betraktelse över gamla sedlar och mynt framträder en historia av sammanbrott. Tjeckoslovakiska sedlar med soldater och industrimotiv, ungerska sedlar med frihetshjältar och hästar från pusten, östtyska mark, rumänska lei och jugoslaviska dinarer – nästan samtliga är i dag värdelösa. En del har inte ens samlarvärde. Flera av de balkanska sedlarna har med tiden förvandlats till pappersmassa. Valutorna överlevde inte sina stater. Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Sovjetunionen upplöstes, och deras pengar försvann med dem.

Det påminner om att en valuta i grunden bygger på förtroende för det samhälle som ger ut den. Politiska misslyckanden får direkta monetära konsekvenser. Även i Sverige finns en påminnelse om att pengar inte alltid behåller sitt värde. De äldre enkronorna med kungamotiv upphörde att vara giltiga betalningsmedel 2017. De går inte längre att lösa in hos Riksbanken och är därmed i praktiken värdelösa.

Valutamarknaden gör sina egna bedömningar. Oavsett vad svenska ekonomer säger om kronans framtid finns det få internationella investerare som är beredda att byta hårdvaluta mot svenska kronor till en kurs som vilar på en mer optimistisk syn. Den långsiktiga slutsatsen är svår att komma förbi: framgångsrika samhällen har i regel starka valutor, medan ekonomisk och politisk tillbakagång brukar synas direkt i växelkursen.

Sverige och Schweiz brukar beskrivas som syskon i Europas utkant. Valutautvecklingen visar hur olika de faktiskt är. För svensk del handlar frågan inte om att kronan ska försvinna, utan om vad dess svaghet säger om förtroendet för landets ekonomi, politik och institutioner.