Lars Calmfors: Det finns ett svar på regeringsfrågan som ingen talar om

Den utdragna processen att bilda en ny regering riskerar att allvarligt skada förtroendet för det politiska systemet. Det menar Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid IFN, i en kolumn på Dagens Nyheters ledarsida. Han varnar för att ett extra val inte heller skulle lösa problemet, utan snarare fördjupa osäkerheten. I stället lyfter han fram ett alternativ som provats i flera europeiska länder: en tjänstemannaregering.

Bakgrunden är den parlamentariska situationen i Sverige, där inget block längre har egen majoritet. Riksdagen är fragmenterad och blockgränserna hårda. Enligt Calmfors gör det att regeringsbildningen blir ett spel där partierna förhandlar offentligt och positionsmarkerar. Detta spel skadar tilltron till politiken, eftersom väljarna uppfattar att processen handlar mer om partiintressen än om att lösa samhällsproblem. Risken är att förtroendet inte återhämtar sig, oavsett vilken regering som slutligen tillträder.

Ett extra val brukar framstå som den naturliga utvägen ur en låst situation. Men Calmfors pekar på att ett nyval skulle vara både kostsamt och riskfyllt. Det skulle inte automatiskt ge en tydligare majoritet, och det skulle innebära att viktiga samhällsproblem lämnas olösta under lång tid. Väljarna skulle dessutom kunna uppfatta nyval som ett tecken på att partierna inte klarar av att regera. Därmed riskerar ett nyval att förvärra den kris det är tänkt att lösa.

I stället förespråkar han en tjänstemannaregering, det vill säga en regering som inte består av politiker utan av opolitiska experter och ämbetsmän. En sådan regering skulle kunna sköta landets löpande ärenden, fatta nödvändiga beslut och lägga fram budgetar, samtidigt som partierna får tid att förhandla fram en bredare uppgörelse. Det handlar alltså inte om en permanent lösning, utan om en ordnad övergång under en begränsad period.

Förebilderna finns i flera europeiska länder. Italien har vid upprepade tillfällen styrts av så kallade teknikerregeringar, särskilt i samband med ekonomiska kriser. Tjeckien fick en tjänstemannaregering under statsministern Jan Fischer efter en svår politisk kollaps 2009, och även Grekland har använt sig av opolitiska ledare när krisen krävt breda lösningar. Gemensamt för dessa länder är att övergångsregeringarna har haft ett begränsat uppdrag: att lugna marknader, upprätthålla förtroendet och hålla staten fungerande tills de ordinarie partierna kunnat enas.

I Sverige har frågan om tjänstemannaregeringar länge varit teoretisk. Den har mest diskuterats i konstitutionella sammanhang, men nu har debatten blivit konkret. En sådan lösning skulle dock vara kontroversiell. Den skulle sakna folklig förankring, och kritiker menar att en regering utan partipolitisk bas har svårt att fatta långsiktiga beslut. Dessutom skulle den i praktiken ändå vara beroende av riksdagens stöd för varje större fråga.

Calmfors understryker att en tjänstemannaregering inte är ett ideal, utan ett krisinstrument. I en situation där ordinarie regeringsbildning misslyckats kan den vara bättre än både en utdragen blockering och ett extra val. Den skulle ge landet en handlingskraftig ledning samtidigt som partierna förhandlar i lugn och ro. Poängen är att undvika en situation där det politiska spelet i sig blir ett samhällsproblem.

Frågan har också en ekonomisk dimension. Långa regeringskriser brukar påverka förtroendet för staten och ekonomin. Företag skjuter upp investeringar, myndigheter får oklara direktiv och internationella bedömare ser Sverige som ett mindre förutsägbart land. Statsräntor och kronkurs kan påverkas, och osäkerheten riskerar att ge avtryck i tillväxten. En övergångsregering skulle kunna minska den osäkerheten och visa att det offentliga systemet fungerar även när partipolitiken kört fast.

Samtidigt återstår frågan om partierna är beredda att tänka om. Traditionen av parlamentarism är stark i Sverige, och få partier vill lämna ifrån sig makten till tjänstemän. Men enligt Calmfors kan det snart inte finnas något bättre alternativ. Ju längre regeringsbildningen pågår, desto större blir skadan på förtroendet. Frågan är om det krävs en fördjupad kris innan lösningen tas på allvar.