En debatt om feminismens riktning har blossat upp mellan två av Sveriges mer profilerade politiker från olika delar av det politiska spektrumet. Diskussionen belyser en fundamental skiljelinje i synen på hur jämställdhet bäst uppnås – och visar samtidigt att det finns ett växande utrymme för en tredje väg.

I våras skrev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch en debattartikel i Expressen där hon hävdade att ”högern behöver sin egen Gudrun Schyman”. I texten kritiserade Busch det hon menar är många feministers fixering vid ett könskrig, och lanserade istället en ”borgerlig feminism”. Centralt i Buschs resonemang står en tydlig opposition mot kvotering av föräldraledigheten.

Utspelet fick ett skarpt svar från Gudrun Schyman, tidigare partiledare för både Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. I en replik i Expressen i slutet av juli anklagar Schyman Busch för att ha missförstått feminismen i grunden. ”Hon tror att det är någon etikett som man kan klistra på, för att ’det är bra med kvinnor'”, skrev Schyman.

Schyman representerar en vänsterfeminism där marknadsekonomin ses som en betydande del av jämställdhetsproblematiken. I SVT:s program ”Politikbyrån” uttryckte hon oro över att unga människor fokuserar alltmer på konsumtion samtidigt som de i mindre utsträckning identifierar sig som socialister. För vänsterfeminister är ekonomiska maktstrukturer och kapitalism centrala hinder för kvinnors frigörelse.

Debatten mellan Busch och Schyman skulle kunna ge intryck av att det bara finns två alternativ för feminister i Sverige: antingen en konservativ familjepolitik eller en socialistisk konsumtionskritik. Men verkligheten är mer mångfacetterad än så. Det finns nämligen utrymme för en position som både vill motverka ojämställda samhällsstrukturer och samtidigt ser ekonomisk makt som ett viktigt verktyg för kvinnors självständighet.

Efter att ha haft en mer undanskymd roll i den politiska debatten under flera år, håller nu den liberala feminismen på att göra comeback. Under tisdagen presenterade Liberalerna nya politiska förslag till sitt paket för så kallad ”livspusselfeminism”, vilket ger dessa frågor mer utrymme i den pågående valrörelsen.

Denna form av feminism betonar individens frihet och möjlighet att göra egna val, snarare än att förskriva en specifik modell för hur människor bör leva sina liv. Det handlar om att skapa förutsättningar för jämställdhet genom att ge människor verktyg och möjligheter, snarare än genom detaljstyrning eller omfattande statlig inblandning.

Ett annat exempel på denna linje är Birgitta Ohlsson, tidigare minister för Liberalerna som numera kandiderar till riksdagen för Centerpartiet. Ohlsson driver en vardagsnära feminism där egenbestämmande står i centrum och där devisen ”cash is queen” är vägledande. Budskapet är tydligt: ekonomisk självständighet är en grundpelare för kvinnors frihet och jämställdhet.

Denna liberala feministiska linje skiljer sig markant från både den konservativa och den vänsterorienterade feminismen. Till skillnad från konservativa politiker som Busch, som ofta betonar traditionella familjestrukturer och är skeptiska till vissa jämställdhetspolitiska ingrepp som kvoterad föräldraledighet, fokuserar den liberala feminismen på att ge individer maximal valfrihet.

Samtidigt skiljer den sig från vänsterfeminismen genom att inte se marknadsekonomin som ett hinder för jämställdhet, utan snarare som ett verktyg. Genom egen ekonomisk makt och möjlighet att fritt välja sin väg i livet kan kvinnor uppnå verklig frigörelse, enligt detta synsätt.

Att den liberala feminismen nu får mer utrymme i den svenska politiska debatten är välkommet. Det breddar diskussionen och visar att jämställdhetsfrågor inte behöver ägas av vare sig höger eller vänster, utan kan drivas utifrån olika ideologiska utgångspunkter. I en tid då polariseringen ofta dominerar den politiska diskursen, är det värdefullt med perspektiv som inte låter sig begränsas av traditionella blockgränser.

För väljare som vill se både fortsatta framsteg för jämställdhet och samtidigt värdesätter individuell frihet och marknadsekonomins möjligheter, erbjuder den liberala feminismen en tydlig politisk hemvist. Frågan är nu hur stort genomslag denna tredje väg kommer att få i den fortsatta valrörelsen och i den framtida politiska debatten om jämställdhet.