Viktor Karlsson: Flest personer i fängelse vinner – eller?

Den 13 augusti markerade en skärpning av den svenska kriminalpolitiken. Riksdagen fattade beslut om att avskaffa mängdrabatten, införa fler fängelsestraff och sänka straffmyndighetsåldern till 14 år. Lagändringarna innebär också höjda straff för unga lagöverträdare. Besluten är en central del av Tidöpartiernas rättspolitik och har motiverats med behovet av att komma till rätta med den grova våldsbrottsligheten.

Bakom kulisserna har reformarbetet dock mött kritik. När straffreformen presenterades förra året avgav tre av utredningens egna experter ett särskilt yttrande. De varnade för att den snäva tidsramen tvingat fram ett fokus på lagtekniska detaljer på bekostnad av principiella överväganden. Experterna påpekade att det parallella arbetet gjort det omöjligt att bedöma om helheten i förslagen var rimlig.

Det mest akuta problemet för regeringen är dock inte den principiella kritiken utan den praktiska verkligheten. Kriminalvården lider av en svår platsbrist, och situationen förvärras av att de nya straffskärpningarna slår brett. Enligt myndighetens egna prognoser kommer det dröja till 2040 innan det finns tillräckligt med både platser och personal. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har å sin sida uttryckt förhoppningar om att straffskärpningarna ska kunna träda i kraft redan 2029 eller 2030. Frågan är om dessa tidsplaner är realistiska.

Kostnaderna för den nya politiken är betydande. Att genomföra förändringarna av straffrabatterna och bygga ut kriminalvården beräknas kosta i storleksordningen 45–50 miljarder kronor. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har föreslagit en ökad användning av fotboja som ett sätt att mildra trycket på anstalterna. Förslaget kan avlasta systemet, men det löser långtifrån hela kapacitetsbristen.

En annan lösning som regeringen prövat är att skicka dömda till utländska fängelser. Förra året inleddes samtal med Estland om att hyra platser i Tartu. Planerna stoppades dock när de första svenska fångarna skulle överföras. Estland backade ur och ville inte ta emot interner som dömts för grova våldsbrott eller som har kopplingar till gängkriminalitet. Opinionsmätningar i Estland visade också ett starkt motstånd mot att ta emot svenska fångar, vilket gjorde frågan politiskt känslig.

Den svenska regeringens svårigheter att leverera på löftena om hårdare tag illustrerar en djupare konflikt. Å ena sidan finns en politisk vilja att framstå som handlingskraftig i kampen mot brottsligheten. Å andra sidan kräver genomförandet av dessa reformer resurser och tid som inte alltid finns tillgängliga. Kriminalvården har under en längre period varit underfinansierad, och kapacitetsbristen är inget nytt fenomen. De senaste årens ökning av skjutningar och sprängningar har ytterligare spätt på behoven.

Att döma fler till fängelse och förlänga strafftiderna löser inte per automatik de bakomliggande orsakerna till den grova brottsligheten. Forskning visar att långa fängelsestraff har begränsad avskräckande effekt och att resurser till brottsprevention, skola och sociala insatser ofta ger bättre resultat på sikt.

Debatten om straffpolitiken har också en internationell dimension. Sverige har under flera år haft en hög nivå av dödligt våld i jämförelse med andra nordiska länder, och utvecklingen har väckt uppmärksamhet både i EU och internationellt. Regeringens linje har varit att markera en tydlig förändring i synen på brott och straff, men frågan är om de nya lagarna kommer att få den effekt som utlovats.

Det finns en risk att de praktiska problemen med platsbrist och finansiering överskuggar de grundläggande frågorna om vad kriminalpolitiken egentligen ska uppnå. Målet borde vara att minska brottsligheten, inte att maximera antalet fängslade. Det är två helt skilda saker, och den distinktionen riskerar att gå förlorad i den politiska debatten.