Hjo Bryggeris svagdricka bevarar ett svenskt kulturarv

December månad innebär högsäsong för Hjo Bryggeri. Runtom i regionen väntar långa köer av människor vid torgmarknader och reko-ringar, alla med samma mål – att säkra julens svagdricka. Denna mörka, söta och alkoholsvaga dryck har varit en del av svensk dryckeskultur sedan medeltiden och har fortfarande en självklar plats på många julbord.

– Jag får säkert hundra sms varje år – nej, det är ännu fler. Folk berättar att jag har räddat deras jul genom att göra svagdrickan. Tänk att få rädda julen!, säger Annika Blixt, som driver bryggeriet.

37-åriga Annika är fjärde generationens svagdrickebryggare och tog över verksamheten från sin farbror för snart tre år sedan. I maj fyller Hjo Bryggeri 100 år, och trots ett sekel av verksamhet är det förvånansvärt lite som har förändrats. Det vedeldade bryggverket står kvar och än idag finns inget nedskrivet recept.

Hjo Bryggeri representerar en motsats till den allmänna bilden av svagdricka som en bortglömd dryck från en svunnen tid. Annika medger att kundkretsen huvudsakligen är äldre – vissa stamkunder har köpt sin svagdricka från familjen i 80 år – men hon har förhoppningar om att bidra till en föryngring av konsumentskaran.

– Hantverket har gått i arv. Min farbror gjorde som farfar alltid gjort och ville inte ändra på det som fungerade – och det är nog anledningen till att vi fortfarande finns kvar. Under min uppväxt har vi ofta skämtat om det, men jag är på god väg att bli precis likadan, berättar hon.

Svagdrickan, som smakmässigt påminner om en blandning mellan mörkt öl och sockerdricka, innehåller malt, humle och sötningsmedlet sackarin. Genom åren har den gradvis förlorat sin ställning som en självklar måltidsdryck i Sverige. Idag upplever den istället ett uppsving kring högtider, särskilt jul, då den också utgör en viktig ingrediens i många glögg- och mummarecept.

Enligt måltidsforskaren Richard Tellström speglar få andra drycker utvecklingen av svensk matkultur bättre än just svagdrickan.

– Det är en av våra stora maltdrycker och en grund för vår svenska matkultur. Hade du kommit på besök för 250 år sedan var det den drycken jag hade bjudit dig på – en gemenskapsdryck att läska sig med, lite som vårt kaffe fungerar idag, förklarar han.

Till skillnad från öl har svagdrickan en låg maltstyrka, vilket historiskt var viktigt eftersom spannmålet behövde räcka till både gröt, bröd och öl för festligare tillfällen. Förr i tiden kunde man dricka flera liter svagdricka dagligen, men inte av de skäl många tror idag – att vattnet var otjänligt och att svagdrickan, som både kokades och jästes, hade bättre hållbarhet.

– Man hade ingen aning om vad man blev sjuk av, bakterierna var ännu inte upptäckta. Det fanns föreställningar om att man blev sjuk av ångor från marken och jorden, av magi och onda ögat. Kort sagt nöjde man sig med att svagdricka var drickbart utan någon rationell förklaring, säger Tellström.

Ursprungligen bryggdes svagdrickan i hemmen, men i takt med att ljust lageröl blev populärt från mitten av 1800-talet, flyttades produktionen till bryggerier – och svagdrickan följde med. Samtidigt blev Sverige självförsörjande på socker, vilket möjliggjorde minskad användning av den dyrare malten i svagdrickan. Med sockerkulör fick drycken också sin karakteristiska mörka färg.

– Färgen blir en del av ett ideal om hur något ska vara. Om färgen ändras finns en föreställning om att smaken också gör det, och därför var man mån om att bevara den. Sötma är dessutom en eftertraktad smak, och det dröjer inte länge innan sockerdrickan, läsken och inte minst julmusten får sitt genomslag, förklarar Tellström.

Hjo Bryggeri grundades på 1920-talet, en period då svagdrickan fick ett uppsving i och med att staten 1922 införde stora begränsningar i alkoholförsäljningen.

På 1970-talet förändrades konsumtionsvanorna drastiskt. Både män och kvinnor arbetade utanför hemmet, lunch åts på restaurang, och de tunga glasflaskorna med svagdricka blev opraktiska att bära hem. Samtidigt blev vatten, särskilt mineralvatten, den nya måltidsdrycken. Om det inte vore för våra traditionella högtider hade svagdrickan kanske försvunnit helt. Istället förvandlades den från vardagsdryck till högtidsdryck.

– Vi säljer den ur plastdunk, men många vill förstås ha den i de klassiska gamla glasflaskorna med patentkork. I de fallen behöver de först ha hittat en sådan flaska på loppis som de kan lämna in i pant, berättar Annika.

Hon har inga planer på att modernisera bryggeriet, förutom att eventuellt förbättra kommunikationen och skapa en hemsida. Som trebarnsmamma hoppas hon att någon av barnen en dag ska ta över verksamheten.

– Mer och mer förstår jag det unika vi gör. Jag kan bli helt salig när jag rör vid saker i bryggeriet och tänker – shit det här är hundra år, det är samma grejer som min farfar och hans pappa använde. Det är en dröm att hantverket ska få leva vidare.

Den stora utmaningen ligger i att hitta nya konsumenter när den äldre generationen försvinner.

– Intresset för svagdricka har fått sig en skjuts av både uppsvinget för hantverksdrycker men också av den generella trenden för alkoholsvagare drycker. Det blir min generations uppgift att hålla den fortsatt aktuell, säger Annika och tillägger:

– Svagdricka är en fantastisk måltidsdryck. Jag drömmer om att den hittar till restaurangernas alkoholfria dryckesmenyer – där skulle berättelsen också kunna leva vidare.