Alex Schulman har under en lång rad år varit en av Sveriges mest lästa och omdebatterade författare. Böcker som ”Bränn alla mina brev” och ”Överlever du” har sålt i stora upplagor och översatts till flera språk. Nu prövar han ett nytt berättarformat. Hans regidebut ”Archipelago”, en film om en klassresa som spårar ur ordentligt, har redan före premiären fått positiva omdömen och väckt nyfikenhet hos både publik och kritiker.
För Schulman själv har arbetet med filmen inneburit en upptäckt. I en intervju säger han att han funnit ett nytt kall. Uttalandet är anmärkningsvärt med tanke på hans etablerade position inom svensk litteratur. Han är dock tydlig med vad som lockar: ”Jag skulle vilja vara lika brutal i mitt skrivande som jag är i filmen.”
”Archipelago” beskrivs som en berättelse i ett slutet rum, där en skolklass ger sig ut i en övärld och hamnar i en situation som snabbt urartar. Titeln anspelar på en arkipelag – en ögrupp – och förstärker känslan av avskildhet. Här finns ingen enkel flyktväg, och det är just i detta tryck som berättelsen enligt tidiga omdömen hämtar sin styrka. Klassresan är i sig en välbekant tradition i svenska skolor, vilket gör utgångspunkten omedelbart igenkännbar – men det som börjar som ett äventyr blir något helt annat när gruppen ställs inför en prövning ingen av dem hade kunnat förutse. Förhandssnacket har handlat om en film som inte släpper taget, och Schulmans regi har beskrivits som säker och närvarande.
För den som följt Schulmans författarskap är de mörka tonerna knappast en överraskning. Hans böcker kretsar ofta kring familjens komplexa dynamik, hemligheter och det outsagda. ”Bränn alla mina brev” utforskade ett triangeldrama och ärftliga mönster. ”Överlever du” skildrade sorg och overklighet med en berättarteknik som lekte med tid och minne. Genomgående finns en skarp blick för hur människor bryts ner – och för vad som händer när fasaden spricker.
Att en författare söker sig till filmen är i sig inte unikt. Flera svenska skönlitterära namn har under senare år gett sig in i filmvärlden, både som manusförfattare och regissörer. Men Schulman intar en särställning. Han är inte bara författare, utan också en av landets mest kända kulturprofiler, med lång erfarenhet av offentligheten genom krönikor och poddverksamhet. Hans vägval följs därför av en bredare allmänhet, också av människor som annars inte i första hand intresserar sig för film.
Med ”Archipelago” blir det tydligt att Schulman tar filmskapandet på allvar. Att kalla det ett nytt kall signalerar att detta inte är ett sidoprojekt, utan en konstnärlig riktning som kan komma att påverka hans framtida arbete. Samtidigt ligger en utmaning i att översätta det litterära till det visuella. Den täta, inåtvända prosa som kännetecknat hans böcker måste i film bäras av bilder, ljud och skådespelarinsatser snarare än av ord.
Tidiga omdömen tyder på att översättningen fungerar. Flera bedömare har lyft fram filmens förmåga att skapa olust och spänning, och stämningen har beskrivits som laddad av hot. Om den kritiken håller genom en bredare premiär återstår att se, men förväntningarna är påtagliga.
Intressant är också vad filmen kan betyda för svensk film i stort. Berättelser i avgränsade miljöer, med en liten rollista och ett psykologiskt djup, har länge varit en stark tradition i nordisk film. ”Archipelago” kan ses som ett samtida bidrag i den traditionen – en film som inte förlitar sig på stora effekter, utan på en berättelse som gradvis drar åt snaran.
För Schulman personligen handlar det om en konstnärlig fördjupning. Han har sagt att han vill vara lika brutal i sitt skrivande som i filmen. Vad det innebär för nästa bok återstår att se, men uttalandet ger en fingervisning om en skarpare och mer konfrontativ ton. Läsare som väntar på nästa roman kanske får något annat än vad de tidigare är vana vid.
Premiären av ”Archipelago” är en av de mest uppmärksammade händelserna i svensk film under året. Den samlar en av landets mest kända författare, en berättelse om mänskliga svagheter och en diskussion om vad det innebär att berätta i nya former. Schulman själv vet var han står: han har hittat ett nytt sätt att berätta, och han tänker inte göra det halvhjärtat.