De flesta vandringsvargar når aldrig Sveriges föryngringsområden, visar en studie.

Den svenska vargstammen är i akut behov av nytt blod. Inaveln är omfattande, och utan genetiskt tillskott riskerar populationen att försvagas på sikt. Av de 44 vargar som under åren vandrat in från Finland och Ryssland har bara elva nått fram till de områden där vargarna reproducerar sig. Ännu färre har faktiskt fått valpar.

Uppgifterna kommer från en sammanställning av vargens invandring till Skandinavien. De visar att den genetiska isoleringen är ett allvarligt problem. Den skandinaviska vargstammen härstammar från ett mycket litet antal individer som etablerade sig i slutet av 1980-talet, efter att vargen i praktiken varit utrotad i Sverige och Norge under flera decennier. Den nya populationen växte visserligen, men från ett fåtal grundare. Det har gjort att inaveln har blivit hög.

Forskare har länge varnat för att inaveln får konkreta konsekvenser. Kullarna blir mindre, valpdödligheten ökar och missbildningar i ryggraden förekommer. Även fertiliteten hos vuxna djur påverkas. För att motverka detta behövs invandrade vargar som för in nya gener i populationen. Men vägen från Finland och Ryssland till de svenska vargreviren är lång och farlig.

De flesta invandrade vargar tar sig in i Sverige via norra Norrland. Där möter de dock ett landskap som präglas av renskötsel och av en rovdyrspolitik som i praktiken innebär att vargar i renskötselområden ofta skjuts. Skyddsjakt beviljas för att minska skador på renar, och många vargar hinner aldrig vidare söderut. Av de 44 som vandrat in har därför bara elva nått de områden i mellersta och södra Sverige där vargstammen har sina reproduktionsrevir. Av dessa elva har endast ett fåtal lyckats producera valpar.

Det är en oroande siffra, menar forskare och naturvårdare. Varje invandrad varg som lyckas fortplanta sig kan göra stor skillnad för hela stammens hälsa. En enda ny individ kan bidra med gener som minskar inavelsgraden märkbart i kommande generationer. När så få djur överlever resan blir den genetiska utvecklingen mycket långsam.

Frågan om vargens genetik har blivit allt mer aktuell i takt med att stammen har vuxit. Sverige har i dag en av Europas tätaste vargpopulationer utanför Ryssland, men den är alltså fortfarande genetiskt sårbar. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska hållas inom ett visst referensintervall, samtidigt som Sverige har ett åtagande att uppnå gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Dessa mål är inte alltid lätta att förena.

En lösning som diskuterats är att aktivt flytta vargar från andra populationer till Sverige, så kallad genetisk räddning. Det skulle kunna innebära att djur fångas in i Finland eller Ryssland och släpps ut i de svenska vargreviren. Men metoden är omdiskuterad. Den är kostsam, kräver noggranna förberedelser och väcker starka känslor hos både jägare, lantbrukare och djurrättsorganisationer. Hittills har inga sådana flyttar genomförts i större skala.

Samtidigt pågår en intensiv debatt om hur vargförvaltningen ska utformas. Jaktorganisationer pekar på de sociala och ekonomiska problem som vargen skapar för landsbygden, särskilt i områden med tamdjur och renar. Naturvårdssidan betonar att en livskraftig vargstam kräver genetisk variation. Den svenska modellen med licensjakt och skyddsjakt har ifrågasatts från EU-håll, och flera fall har prövats i domstol.

Det som står klart är att vargens framtid i Sverige inte bara handlar om antalet djur. Det handlar i hög grad om kvaliteten på den genetiska basen. Utan nya gener från Finland och Ryssland riskerar stammen att bli allt mer inavlad, med sämre hälsa och minskad reproduktion som följd. De vargar som trots allt tar sig fram till de svenska reproduktionsområdena är därför ovärderliga – även om de är få.

Frågan är hur Sverige ska klara av att både bevara en genetiskt frisk vargstam och hantera de konflikter som uppstår när rovdjuren etablerar sig i nya områden. Förvaltningen står inför en svår balansgång. Det som händer under de närmaste åren, både med invandringen och med den politiska hanteringen, kommer att vara avgörande för vargens långsiktiga överlevnad i Skandinavien.