Laleh öppnar upp om familjen, partnern och uppväxten i sin nya bok.

I en ljus ateljé i en Stockholmsförort sitter Laleh omgiven av skivomslag och priser, men i en roll hon själv aldrig hade räknat med. Efter 20 år som artist, med en konsekvent hållning att hålla privatlivet utanför rampljuset, debuterar hon nu med den självbiografiska boken ”Jag såg hur vi var stjärnor”. Förvåningen över att ha skrivit en bok är fortfarande påtaglig, men beslutet är välgrundat.

– Nu får jag berätta min historia med mina egna, väl valda ord. Med tillräckligt med utrymme för att människor ska förstå helheten. Min barndom har ibland återberättats för mig som en enkel saga, men den verkliga historien är mina funderingar, säger hon.

Minnet av genombrottet är starkt. Tidningarna skrev då ”vem blir nästa Laleh”, som om hon vore en produkt.

– Jag tror att jag undermedvetet bestämde mig för att inte förtydliga mig själv bara för att det förväntades av mig. När jag väl hade fått några hits kunde vi prata, konstaterar hon.

Integriteten har hon ärvt från sin mor, medan stoltheten över hantverket kommer från fadern. Boken inleds med att Laleh gräver i en Konsumkasse, där faderns gamla dokument bär spår av familjens flykt från Iran, via Sovjetunionen och Berlin, till Göteborg. På ett sätt är boken en kärleksförklaring till föräldrarna.

– De var väldigt unika. Det är svårt att förklara kulturen som pappa kommer från, i norra Iran, där män skämtsamt sägs vara tofflor. I boken har jag försökt mitt bästa, säger Laleh med ett skratt.

Faderns motto, att ingen är bättre än någon annan, har format henne. Samtidigt har hon arbetat målmedvetet för att ta sin plats i musikvärlden, med en uttalad ambition att producera och skriva sina egna låtar. I USA möttes hon initialt av en syn på henne som en besvärlig sångerska, något som bara sporrade henne. Snart producerade hon dock för artister som Demi Lovato och Ellie Goulding. Men hämndbegäret gjorde att hon tappade fokus.

– Till slut måste man fråga sig när man egentligen har ”bevisat allt”, säger hon.

Under skrivprocessen har Laleh återupptäckt sin egen historia. Från Konsumkassen gräver hon fram de dokument hon undvek när hennes far omkom i en drunkningsolycka när hon bara var tolv år gammal. Det är partnern Gustaf som slutligen får henne att läsa dem.

– Han gjorde det till en högtidlig stund, berättar hon.

I boken berättar Laleh för första gången öppet om sin partner i 17 år och om hur det var att bli mamma. Valet att inkludera familjen var självklart, trots partnerns ovilja mot uppmärksamhet.

– Han har inget emot uppmärksamhet, han är inte som jag. Han är väldigt lugn och behöver det inte, men det kändes konstigt att skriva en bok som mina barnbarn kanske läser, utan att nämna de viktigaste personerna i mitt liv, min tacksamhet till dem.

### Fakta: Laleh
Namn: Laleh Pourkarim
Familj: Partner och en dotter.
Ålder: 44
Yrke: Producent, låtskrivare och artist. Driver eget skivbolag vid namn Palang.
Bakgrund: Född i Iran 1982. Familjen lämnade Iran när Laleh var två månader gammal, via Minsk i Vitryssland och Berlin, till Göteborg när hon var åtta år.
Aktuell: Med boken ”Jag såg hur vi var stjärnor”.

Om att hennes låtar blivit en form av moderna psalmer, säger hon:
– Å ena sidan är man tacksam och glad, och det känns fantastiskt. Men min genuina, spontana känsla är förvåning. Det är som att plantera ett frö som blir en blomma. Man blir chockad – även om man vet att en blomma kommer. Gustaf planterade dahlior: en blev orange, en nästan mörkblå. Det är lite som att man är på en resa man inte har kontroll över.

Om att ta politisk ställning:
– Jag blir väldigt stressad om någon förknippar mig med vänster, höger eller mitten. Inte för att jag är rädd för att ta ställning, utan för att jag tycker att det är mer komplicerat än så. Jag tar hellre grädden på moset. Men mina föräldrar tyckte helt olika, så jag växte bokstavligen upp med två extremister på olika sidor, och deras samtal fortsätter inom mig än idag.

Om fortsatta skrivplaner:
– Det beror på hur svårt jag gör det för mig själv. Jag tror inte jag kan släppa kontrollen i framtiden heller. För det här med att skriva bok tog mycket tid. När jag var klar kände jag att ”jag skriver aldrig en bok igen!” Men sedan smyger det sig på, och man får idéer, särskilt om jag inte behöver relatera till min egen historia nästa gång.