Över 850 elever i Sverige har ännu inte återvänt till skolan efter sommarlovet.

En månad efter att höstterminen inletts har fler än 850 elever i Sverige fortfarande inte återvänt till skolan. Det rapporterar Sveriges Radio Ekot. Uppgifterna ger en ovanligt konkret bild av en problematik som under lång tid växt inom svensk skola: de så kallade hemmasittarna.

elever som av olika skäl inte förmår att gå till skolan under längre perioder.

.

Enligt Ekot handlar det om elever från flera delar av landet, och siffran kan med stor sannolikhet vara ännu högre. Kommunernas sätt att registrera frånvaro varierar, och mörkertalet är troligtvis betydande. Det som ändå framgår tydligt är att de berörda eleverna har varit borta från undervisningen under en så pass lång tid att skolan och samhället nu måste agera.

I Sverige är skolplikten lagstadgad, och varje barn har rätt till en utbildning som vilar på en vetenskaplig grund. Ändå finns det en grupp elever som av olika skäl inte dyker upp. Det kan handla om psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism, eller svår skoltrötthet. Andra elever har fastnat i en ond spiral efter en längre tids sjukfrånvaro, mobbning eller konflikter med både kamrater och personal. I vissa fall handlar det också om familjers livssituation, där föräldrar av olika anledningar inte lyckas få sina barn till skolan.

.

Fenomenet är inte nytt, men det har under senare år blivit allt mer uppmärksammat, inte minst efter pandemin. När skolor stängde och undervisningen under perioder bedrevs på distans, förlorade många elever den struktur som en vanlig skoldag innebär. För en del har vägen tillbaka visat sig vara brant. Samtidigt har trycket på skolorna ökat i takt med att allt fler elever fått diagnoser och att barn– och ungdomspsykiatrin har varit hårt belastad.

.

Sveriges Radio Ekots granskning kommer i en tid när frågan om hemmasittare redan är högt upp på den politiska dagordningen. Flera utredningar och satsningar har genomförts under de senaste åren, men kommunerna har fortfarande svårt att nå de elever som är mest skolfrånvarande. Enligt skolloven är varje kommun skyldig att se till att barn i skolpliktig ålder får den utbildning de har rätt till. När en elev har upprepade eller längre frånvaroperioder ska rektor utreda orsaken och anmäla till vårdnadshavare. I allvarligare fall ska skolan också samverka med socialtjänsten.

Många kommuner har i dag särskilda närvaroteam som arbetar med hemmasittare. Insatserna kan omfatta enskilda samtal, anpassade scheman, hembesök eller ett nära samarbete mellan skola, vårdnadshavare och barnhälsovård. Men resurserna och kompetensen varierar kraftigt mellan olika skolor och kommuner. Medan vissa har specialiserade verksamheter med lång erfarenhet, saknar andra i stort sett fungerande rutiner för att fånga upp elever i tid.

.

Att missa en hel månad av undervisning får ofta stora konsekvenser. Förutom att eleven tappar kunskap, går hen miste om viktig social gemenskap och den trygghet som skolan kan innebära. Forskning visar att långvarig frånvaro ökar risken för att eleven senare hamnar in i arbetslöshet, psykisk ohälsa och socialt utanförskap. Ju längre tid eleven är hemma, desto svårare blir det att bryta mönstret. Därför är de första veckorna efter terminsstart avgörande.

.

För de mer än 850 elever som nu varit borta en hel månad handlar det om ett kritiskt läge. De har inte bara missat lektioner, utan ofta också om att bygga relationer till nya lärare och klasskamrater. För en del kan skolan kännas overstiglig, och det krävs långsiktiga och ibland mycket individuellt anpassade insatser för att de ska våga återvända.

.

Samtidigt är siffran från Ekot en påminnelse om att skolfrånvaro inte enbart är en pedagogisk fråga. Det handlar lika mycket om social utsatthet, barns rättigheter och samhällets förmåga att fånga upp de som fallerutanför. I debatten har det ofta hetat att skolan ska vara likvärdig, men verkligheten visar att möjligheterna till stöd fortfarande ser väldigt olika ut beroende på var i landet eleven bor. Utan en samordnad och långsiktig strategi riskerar vi att hela elevgrupper lämnas bakom– med svåra konsekvenser både för dem själva och för samhället i stort.