Veckans filmer och serier: Alex Schulmans regidebut och sista säsongen av Babylon Berlin

Alex Schulmans debutfilm har länge varit ett samtalsämne i svenska nöjesnyheter. Den ska handla om en skolresa som går snett, och nu får den biopremiär. Därmed kliver författaren, podcaststjärnan och tv-profilen in i en ny del av den svenska filmbranschen – en miljö där kända namn ofta ses som ett sätt att locka publik i en tid av minskade biobesök.

Schulman är sedan tidigare känd för sina självutlämnande och ofta prisade böcker om familj, sorg och relationer. Hans romaner har sålt i stora upplagor och flera har getts ut utomlands. Nu prövar han alltså ett nytt berättande med en film som beskrivits som en berättelse om en grupp människor som tvingas till handling när något går mycket värre än planerat. Exakt hur långt man kan gå när allt faller samman tycks vara filmens centrala fråga.

Biobranschen följer filmen med extra intresse. Efter pandemin har antalet biobesök i Sverige och övriga Europa minskat, och flera mindre filmer har valt att gå direkt till streaming. Att få en publikdragare som Alex Schulman är därför en möjlighet för biograferna att visa att film fortfarande hör hemma på den stora duken. Han har en bred följarskara som länge följt honom i poddar, tv-sammanhang och sociala medier, och det kan betyda mer än den traditionella stjärnmekanismen i dagens splittrade medielandskap.

Parallellt med den svenska biopremiären är det dags att säga hej då till en av de mest ambitiösa europiska tv-produktionerna någonsin: ”Babylon Berlin”. Den tyska storserien har hyllats världen över sedan starten och nu kommer dess sista säsong. Serien utspelar sig i Berlin under Weimarrepubliken, en period då staden var ett centrum för politisk oro, kriminalitet, konst och ett pulserande nattliv. Berättelsen kretsar kring kriminalkommissarie Gereon Rath, spelad av Volker Bruch, och Charlotte Ritter, spelad av Liv Lisa Fries. Hon börjar som sekreterare men växer till en av seriens mest centrala och komplexa gestalter.

”Babylon Berlin” bygger på Volker Kutschers romansvit om Gereon Rath. Serien är skapad av Tom Tykwer, Achim von Borries och Henk Handloegten. Tykwer är en av Tysklands mest välkända regissörer, inte minst genom filmen ”Lola rennt”, och hans visuella stil präglar serien. Berlin är inte bara en kuliss i ”Babylon Berlin” – staden är en karaktär i sig. Serien skildrar hur den tyska huvudstaden på 1920- och 1930-talen var både en metropol för modernitet och en grogrund för radikala politiska krafter. Nazismens framväxt finns hela tiden i bakgrunden och ger handlingen en tyngd som få andra kriminaldraman har.

Den sista säsongen knyter ihop många av de trådar som funnits med genom hela serien. Korruption, extremismens attraktionskraft, sociala klyftor och politiska maktspel är teman som gjort att många upplevt serien som relevant också i vår egen tid. Det är en delförklaring till att en berättelse om 30-talets Berlin fortfarande engagerar en bred internationell publik.

Serien har också varit en milstolpe för tyskt tv-drama. Den producerades av X Filme Creative Pool för ARD och Sky och distribuerades internationellt av Beta Film. Genom avtal med olika strömningstjänster, bland annat Netflix, har den nått långt utanför Tysklands gränser. För den europeiska film- och tv-industrin har den fungerat som ett bevis på att berättelser med en stark lokal förankring kan bli globala utan att förlora sin identitet.

Att finalen nu kommer sker i en tid när många streamingplattformar skurit ner på stora, dyra dramaserier. ”Babylon Berlin” är därmed ett exempel på en typ av tv-produktion som har blivit allt ovanligare under de senaste åren. Samtidigt har dess långa satsning visat att tålmodigt berättande med hög produktionskvalitet kan bygga en trogen fanskara runt om i världen.

För svensk publik innebär veckan alltså två välkomna avbrott i vardagen: en omtalad svensk film som bjuder på både igenkänning och obehag, och ett avsked från en serie som inte varit rädd för att ta sig an stora politiska och mänskliga frågor med underhållning som verktyg. Det är en påminnelse om att både bio och tv fortfarande kan vara platser där komplexa berättelser får ta plats – även när de handlar om det som går snett.